Stålan - Marxistarkiv

108
inte ville ha någon ändring i samarbetet med KBA. Men det var givetvis irriterande att
civilklädda poliser snokade i deras pärmar efter bevis mot oss.
Jag kan inte påminna mig att någon hoppade av och bröt något kontrakt. Dom var tvärtom
mycket angelägna om att våra montörer skulle fortsätta då deras yrkesskicklighet och
noggrannhet var välkänd.
På Volvo Torslanda t.ex., där det finns gott om olja och färg och andra brandfarliga ämnen,
hade våra killar aldrig något brandtillbud vilket cheferna där givetvis uppskattade. Det är ju
inga dumskallar som sitter och styr industrins tillverkningsprocesser.
Vi fick däremot svårigheter med inköp av material. Våra leverantörer blev misstänksamma
och krävde garantier för betalningen. Inte så förstått att vi klipptes av direkt, för vi var trots
allt gamla kunder. Dom tog kontakt med oss och diskuterade situationen.
I vanliga fall hade vi fri leveransmånad plus 30 dagars kredit. Vi brukade beställa allt vi
behövde i början av månaden och hade alltså nästan två månaders kredit vilket var normalt.
KBA förbrukade mycket material och det var svårt för oss att få loss tillräckligt med pengar
när leverantörerna ville ha betalt direkt. Själva fick vi inte full betalning förrän jobben var
färdiga och ibland fick vi vänta flera månader ytterligare.
Det fanns förstås en del som ville vara domare. Till och med en firma som Bröderna Edstrand,
där vi köpte allt stål och all plåt, vägrade plötsligt att leverera på kredit.
Föreningsbanken i Kungsbacka uppträdde korrekt men kunde ju inte låna oss hur mycket som
helst. Utvägen blev att vi fick förhandla med våra kunder om förskott, något vi aldrig behövt
tidigare. Volvo m.fl. ställde upp och hjälpte oss att klara likviditeten. Men ekonomin ingav
oss efterhand mer och mer bekymmer.
– Hur reagerade dom anställda?
– Den ende som slutade var fackföreningens ordförande Börje Persson, som förresten var
moderat. Han hade pratat så mycket skit om KBA under polisförhöret att han blev utfrusen av
dom andra.
– Han var ju hustomte, hur kom det sig att han blev fackordförande?
– Kanske för att han pratade mest av alla. Dessutom fanns han i Fjärås hela tiden.
Det var faktiskt jag som tog initiativet till fackföreningen. Vi hade blivit så många att det inte
längre gick att hålla på och förhandla med var och en om lönehöjningar och annat, det blev
för mycket spring.
Finns det en fackförening så utser den förhandlare som representerar samtliga. Jag ringde
Metalls ombudsman i Kungsbacka och han kom till verkstan och bildade föreningen. Samtliga
var redan fackligt anslutna, det var som sagt ett villkor för att få jobb hos oss.
Vid förhandlingar tvingades Persson ideligen jama med av brist på tekniska kunskaper. Han
satt vid bordet och sa bara ja ja. Den andre förhandlaren hette Arvidsson och var skicklig både
som yrkesman och förhandlare.
KBA drabbades hårt av skatterazzian men inte lika hårt som vi tre ägare. Många människor
jag kände slutade hälsa, sådana som jag normalt träffade på Kungsbacka torg och i affärerna.
Även familjen drabbades. Vi umgicks med åtskilliga familjer men nu var det inte många som
ringde och ännu färre som bjöd hem oss. Några av dom jag räknat som mina verkliga vänner
försvann också. Till slut kunde jag räkna dom på mina nio återstående fingrar.