Stålan - Marxistarkiv

106
samtalet kom och trodde först att hela historien var ett skämt. Märia tog mig ur den
villfarelsen.
Jag var orolig för Siverts hälsa. Han var fortfarande svag efter hjärtinfarkten ett halvår
tidigare. Vi kom överens om att advokaten som tillsatts skulle ringa mig. Han hette Björnberg
och jag bad honom rådgöra med Sivert om min hemresa. Kom jag hem skulle Sivert
antagligen släppas. Han satt som någon sorts gisslan i mitt ställe.
Sivert var starkare än jag trodde och höll ut. Björnberg ringde mest varenda dag och sa att
Sivert tyckte jag skulle stanna och bli klar med jobbet. Man kan inte påstå att jag kände någon
arbetsglädje under dom två veckor det tog. Händelserna hemma malde oavbrutet i skallen.
Jag kom hem en torsdagskväll. Fredag morgon klockan åtta klev jag in på polishuset i
Halmstad. Vad fan, är du här, är inte du i Angola, sa poliserna när jag presenterat mig.
Kommissarierna som hade hand om mitt fall hade inte kommit än.
Dom kom snart och jag fördes upp till förhörslokalen. Bägge var i min egen ålder eller något
yngre. Ett halvår tidigare hade jag fyllt 53. Jag vädjade genast till dom att släppa Sivert och sa
att jag var så jävla trött att dom gärna fick behålla mig.
Vi behåller er nog båda två, sa dom i stöddig ton. Förhöret höll på hela förmiddagen. Jag hade
ingen svårighet att svara på frågorna. Vi hade ingenting att dölja i KBA. Vid lunchdags
frågade jag var dom åt och tyckte vi kunde äta tillsammans. Vi ska se till att du får mat,
svarade dom.
En polis jag inte sett förut kom och sa att jag skulle följa med. Vi åkte ner i källaren och där
blev jag inlåst i en cell. Svångrem, fickkniv och plånbok tog polisen hand om. Jag hade
kommit dit frivilligt och tyckte det var en märklig behandling. Inte kunde jag vinna något på
att springa och gömma mig om det var det dom trodde.
Jag fick käk och sedan fortsatte förhöret. Merparten bandades. Taktiken dom använde gick ut
på att den ene var snäll och den andre en buffel. Den snälle gav sken av att stå på min sida och
tro på mig medan den andre inte trodde ett dyft på det jag sa.
Emellanåt turades dom om att förhöra. Oftast var det buffeln som lämnade rummet. Det är
lika bra du erkänner så får du åka härifrån med detsamma, sa den hygglige. Det är ju nästan
inga straff på sådana där brott, upplyste han vänligt.
Han upprepade att jag borde erkänna. Dina kompisar har lagt alla kort på bordet och sagt
precis som det är, sa han. Jag har inget att dölja eller ändra, svarade jag för jag var övertygad
om att Sivert och Janne gett klara svar på frågorna.
Janne hade förhörts några timmar när han kom hem från London och sedan släppts. Jag hade
inte hunnit prata nämnvärt med honom innan jag åkte till polisen i Halmstad.
Vid halvfemtiden sa kommissarierna att dom skulle ringa till Wendt och fråga om jag fick åka
hem. Det kanske var spel det också. Jag kan tänka mig att dom bara gick ut och rökte.
Den ene kom och sa att jag var fri och att Sivert Åsberg släppts ur häktet i Göteborg klockan
tre. Jag visste inte att Sivert hade flyttats dit. Men det var en stor lättnad att han kom ut. Jag
åkte hem i lugn och ro och tyckte det var skönt att vara i Lindome igen efter en månad söder
om ekvatorn.
Långt senare kallades jag till ett kompletterande förhör hos polisen i Kungsbacka. Det tog en
timme. Sedan hörde jag inget mer från polismakten. Inte Janne och Sivert heller. Sivert sa att
han knappast förhörts alls under häktningstiden. Han hade bara suttit och haft långtråkigt.