Stålan - Marxistarkiv

122
Den såg ut som en sorts landstigningsbåt och hade fällbar brygga så en lastbil kunde köras
ombord. Maxfarten låg kring 35 knop.
När vi begärde in offerter på motorer lärde vi oss åtskilligt av det fabrikanterna hade att säga
om skrovet. Vi ändrade en hel del efter deras anvisningar.
Olika experter konsulterades förstås under utvecklingsarbetet. Vi förbrukade också mycket
pengar på ritningar för att få trimaranen godkänd av norska Veritas som klassar och
godkänner båtar.
Tillverkningen borde ligga vid havet. Därför förhandlade vi med Strängbetong om att köpa
deras nedlagda verkstad i Kungsbacka. Det gav vi upp och tänkte oss istället att bygga båtarna
i vår egen verkstad i Fjärås. Styrhytten kunde sättas dit när skrovet körts ut på gården. Båten
var inte större än att den kunde fraktas på landsväg.
Heikki konstruerade också en enmansfiskebåt. Den kunde manövreras från långsidan av
relingen när man la ut och tog upp trål. Vi fick ritningarna till den godkända. Den skulle ha en
pentamotor. Det låg en riktig tanke bakom konstruktionen för tendensen gick mer och mer
mot enmansfiske.
Själv var jag i Angola flera gånger och förhandlade. Transportministern frågade om KBA
kunde åta sig utbyggnaden av oljeterminaler, hamnanläggningar, bryggor etc, jobb för en halv
miljard eller mer.
Erbjudandet höll på att ge mig svindel. Jag svarade att vi i så fall måste ha en stark partner
och nämnde Skåningarna, alternativt västtyska Salzgitter som jag via tidigare kontakter visste
var intresserade av att bygga i Angola.
Ministern sa på sitt diplomatiska vis, att han nog skulle välja någon annan om han vore i mina
kläder. Jag gissade att båda byggjättarna kanske jobbat åt den portugisiska kolonialmakten.
Jag föreslog BPA istället. Det föll i god jord. BPA hade ingen kolonial belastning. En
representant för BPA och jag reste senare till Angola och granskade platserna för projekten.
Men hela härligheten föll på att Exportkreditnämnden inte ville garantera så stora summor.
– Varför?
– Kanske för att det var inbördeskrig i landet. Om regeringssidan förlorade vore dom nya
makthavarna kanhända mindre pigga på att signera gamla skulder.
Men jag förhandlade också om ett 20-tal kommunikationscentra för radio, teve och
telefonförbindelser, spridda över landet. Det krävde inledande kostnader förstås, vi skickade
bl.a. vår arkitekt till Angola för att ge honom en klar uppfattning om villkoren där. Grunderna
skulle angolanerna gjuta, KBA skulle bygga husen.
Till slut fick jag en beställning på kommunikationsbyggnaderna, ett kontrakt värt 20 miljoner
kronor. Det var en stor dag i mitt liv.
39
Nyårsklockorna ringde in det nya året 1981 men skattmasarna hade ännu inte avslutat sina
undersökningar. Dom fortsatte att rota efter bevis mot oss.
Skattesnokarna fann inget nämnvärt, bara några tidlistor vars datum inte stämde exakt med
löneutbetalningarna. Killarna som låg ute jobbade in tid och tog sedan kompledigt hemma.
Några listor var försvunna trots att Sivert och Vivianne var ganska pedantiska med ordningen.
Tidlistor gick ibland genom flera händer så enstaka kanske försvann på vägen till kontoret.