Stålan - Marxistarkiv

65
Bil bytte jag var artonde månad ungefär. Då hade den kanske rullat 20 000 mil och det bästa
var taget. Reparationer hade jag inte tid med, bilen skulle ständigt vara körklar. Jag hade
Mercedes några år, sedan gick jag över till Volvo.
Första tiden i Fjäråsladan satt bara en tjej på kontoret. Hon fick samma lön som killarna i
verkstan. Verkmästarn hade också ett skrivbord där och jag ett att kalkylera vid när jag var
hemma. Mitt egentliga kontor hade jag i bilen. Det bestod främst av en bandspelare.
Jag dikterade brev medan jag körde och skickade hem banden och fick dom maskinskrivna på
ordentlig svenska. Min viktigaste arbetsuppgift var att räkna och lämna anbud på jobb. Innan
dess hade jag varit på platsen och undersökt förhållandena där, ibland flera gånger.
Varje gång KBA vann anbudsgivningen på ett större jobb gnagdes jag av tankar om att
betalningen jag begärt kanske var för låg. I stort sett räknade jag alltid rätt. Anbudssumman
var förresten inte helt avgörande. Om två firmor lämnat liknande anbud vann den som hade
det bästa anseendet även om den begärda summan var lite högre.
Jag blev känd för att vara orädd och våga mig på konstruktioner m.m. som man egentligen
inte visste så mycket om. Då sörjde jag alltid för att samarbeta med någon som hade prövat
liknande saker.
Man får inte vara blyg. Ska man sälja sig och försörja verkstan är självförtroende nödvändigt.
När biltelefonerna kom köpte jag en omedelbart. Arbetet gick mycket smidigare när jag kunde
ha direktkontakt med kontoret hemma och vice versa. Var det extra bråttom med något brev
dikterade jag det i telefonen.
Innan nätet blev utbyggt kunde man bara ringa från stora vägar. I skogarna norröver fanns
skuggzoner där förbindelsen bröts.
En annan fördel med biltelefonen var att man kunde prata med tjejer man blivit bekant med.
Kanske också avtala en träff om ett par timmar när man behövde ta paus. Goda
kommunikationer förenklar livet.
KBA hade jobb på Karlsborgsverken utanför Kalix i flera omgångar. Efter arbetsdagens slut
hemma i Fjärås kunde jag sätta mig i bilen och köra hela vägen dit, 165 mil, utan annat än
fikapauser.
– Det är kriminellt att köra på det viset!
– Javisst! Och när jag kom dit nästa eftermiddag hade jag kanske avtalat sammanträde med
ingenjörerna där. Ville någon gå ut och äta en bit sedan fick man hänga med på det också.
Man sov gott den natten.
– Du arbetade flitigt förstår jag. Hur mycket?
– Ofta 100 timmar i veckan, körningen inräknad. Jag kände mig lite sliten ibland. Ändå var
det en härlig tid. Jag trivdes storartat.
Min egentliga uppgift i Kalix var att resonera om hur jobbet skulle läggas upp. Det gällde att
dela in det i etapper och organisera det så bra som möjligt. En period hade vi t.ex. montering
samtidigt i Svappavaara. Där hängde vi ventilationstrummor från Alvenius i Eskilstuna.
Vi hade ett tiotal man på jobben i Norrbotten och eftersom det bara är omkring 30 mil mellan
Kalix och Svappavaara kunde killarna åka från det ena stället till det andra när det behövdes.
Montörerna fick vara rörliga och ville vara det. Vi levde i kappsäck.
– Hade ni husvagnar?