Stålan - Marxistarkiv

136
– Australien. Jag funderar på att fara dit. Min bror Leif bor där. Som ung åkte han till England
och träffade en tjej. Efter många brev och flera resor gifte dom sig och emigrerade till andra
sidan klotet. Han har bott i Australien hela sitt vuxna liv men längtar hem hela tiden.
– Håller ni kontakt?
– Jag ringer till honom en gång i månaden eller så. Det kostar pengar så vi pratar inte om
vädret men jag ringer hellre än skriver. Hans båda barn kan inte svenska, frun talar bara
engelska.
– Du som är en flitig myra, vad håller du på med nu?
– Numera gör jag bara skulpturer. Det har jag förresten hållit på med ett bra tag, i 40 år
åtminstone. En kasserad bit järnskrot har ofta en vacker form. Jag svetsar ihop några bitar och
formar något nytt. Det ger mig stor tillfredsställelse.
Alltid när jag varit ute på jobb i olika landsändar har jag hållit på och komponerat ihop
skrotbitar på rasterna för nöjes skull. Någon eller några kanske kom och tittade och tog en
eller ett par skulpturer med sig hem. Resten slängde jag tillbaka i skrotbingen.
Jag brukade sätta upp en liten skrotskulptur som avskedshälsning på vartenda ställe jag
jobbade, ett bomärke för en metallare. Det gjorde jag förstås med ledningens tillåtelse och jag
blev aldrig nekad.
På Vaggeryds bruk stod jag en rast och svetsade ihop halvmåneformade skrotbitar från
medbringarna vi tillverkat (stora stålklor som tar med sig stockarna). Överingenjör Sandberg
kom förbi och tittade intresserat. Törs man fråga om priset utan att du blir orimlig, sa han, den
där skulle jag vilja ha hemma.
Du får den om du vill men jag ska måla den först, sa jag. Han bjöd på lunch när jag kom hem
med den till disponentvillan och han ställde den på hedersplats vid öppna spisen i
representationsmatsalen. Skulpturen var ungefär en halv meter hög.
Jag har skänkt bort otaliga skulpturer. För några år sedan tyckte Komålarn att jag skulle ha
med några stycken när han hade utställning på sina tavlor. Jag har även deltagit i andra
utställningar på olika ställen. Dom sista åren har Komålarn färgsatt skulpturerna efter att vi
först diskuterat saken.
På hans tomt i Sågartorpet har jag ställt sex stora skulpturer. Flera sprutar vatten. En
vattentrappa har jag också gjort och ett åtta meter högt klocktorn.
Dåvarande kulturministern Bengt Göransson var där och invigde tornet sommaren 1991 och
sa till Komålarn att du är fantastisk. Komålarn blev så smickrad att han nästan förstummades
och glömde tala om att jag gjort tornet och att det var min idé. Han sa bara att jag hjälpt till.
– Du kunde sagt det själv.
– Sådant spelar ingen roll för mig, jag är mera intresserad av minspelet. Vi är gamla vänner
sedan 50-talet och har haft kul ihop jämt. Han har byggt en verkstad på Sågartorpet åt mig att
hålla till i.
Skulptören Ståhl gör sina skulpturer av stål.