Stålan - Marxistarkiv

15
För oss var det en väldig summa. Även den uppgjorda betalningen på fyra kronor var ovanligt
mycket. Och så fick vi sex kronor! Glada som lärkor flög vi hemåt.
Astrid hade också övertagit grusgropen vid sjön Lygnern från Frans. En dräng brukade lasta
grus på lastbilen som Astrid körde. Själv lastade hon inte, hon hade väl tillräckligt med att
veva upp tippflaket vid avlastningen.
Drängen kallades Otto på Blåsen och arbetade för mat och kläder och fickpengar till tobak.
Han rökte pipa jämt och ständigt. Blåsen var ett ställe på Fjärås bräcka. Bräcka betyder ås på
den lokala dialekten.
Otto skötte det mesta på bondgården som Astrid övertagit samtidigt med bilen och grustaget.
Ibland var en eller ett par av oss grabbar med och lastade flaket fullt med grus. Lasta grus var
ett tungt göra.
Vimar skötte en del av Astrids affärer. När han skulle betala oss en gång för hjälp med
gruslastning drog han av dom två kronor extra hans bror gett oss för torvbärningen.
Det fanns inget samband mellan dessa arbeten, men det fanns en sorts bondslug tradition i
bygden. Vi var så undertryckta att vi inte tordes protestera. Dom två kronor han tog är en
oförrätt jag minns fortfarande efter ett halvt sekel.
– Du flyttade alltså hemifrån före konfirmationen.
– Ja det blev lite mera plats i stugan med en mindre. Mina äldre syskon hade också gett sig av
i ungefär samma ålder.
Jag blev dräng hos Johannes i Allatorp. Det var en lyckträff att få arbeta på ett sådant ställe.
Där fick man mycket mat.
Min bror Leif blev också dräng. Han hade tur han med och kom till Gunnar Larsson, en
släkting till Johannes. Egentligen var han inte reguljär dräng men han bodde där. Nu bor han i
Australien sedan många år.
Allatorpsgården med 16-18 kor och tre hästar räknades som stor. Frun hette Karin och hade
ärvt gården efter sin gamla pappa. Jag kom dit före vårbruket 1939 och när jag hade varit där
en eller ett par veckor skenade hästarna som jag körde hem till stallet.
En av hästarna blev skrämd. Den var lite folkilsken och bet mig i armen en gång men så
småningom blev vi riktigt goda vänner. Jag var hemskt rädd för hästar och har respekt för
dom fortfarande.
Karins pappa kom ut på stallbacken och lugnade både hästarna och mig. Jag körde ut på åkern
igen och fortsatte att harva.
Det var Karin och jag som gjorde allt arbete på gården. Johannes var psykiskt sjuk och
förmådde sällan göra något. Jag minns bara en enda gång han var med och det var i
tröskningen.
Karin berättade att Johannes hade varit soldat i första världskriget och blivit illa tilltygad. Som
ung hade han emigrerat till Förenta staterna. Han blev uttagen till armén när det blev krig och
skickad till Europa.
I skyttegravarna hade han genomlidit fruktansvärda granatbeskjutningar och återupplevde
ständigt detta helvete. Han kunde inte bli fri från upplevelserna, förklarade Karin. Själv
berättade han aldrig någonting. Ibland kom han ut och talade om vad jag skulle göra. Han var
vänlig och uppmuntrande.