Stålan - Marxistarkiv

47
– Du minns säkert perenitza, den där dansen som förekom överallt på gatorna i Bukarest
under fjärde världsungdomsfestivalen 1953. Man viftade med en halsduk, höll den med båda
händerna, fångade någon av motsatt kön med halsduken bakom vederbörandes nacke, hukade
sig ner och kysste varann på kinderna.
Ibland tog man fel så det blev på munnen. Det gjorde jag med en kolsvart skönhet en kväll
och så gick det som det gick. Hon var zigenerska, 18-20 år och sagolikt vacker. Prata kunde vi
ju inte men vi förstod varann ändå.
Hon lät mig följa henne hem till ett ruggigt hus eller snarare skjul med jordgolv. Till skrubben
hon sov i fanns en dörr utifrån. Ett glödande famntag gjorde oss sanslöst förälskade.
Det var hon och jag varenda natt resten av dom båda veckorna därnere. Jag satt i ledningen
för göteborgarnas delegation som räknade över hundra festivalare och hade händerna fulla
med möten och annat hela dagarna. Sömn blev det sällan tid till men Gunnar Svantesson som
var läkare gav oss i delegationsledningen någon sorts knark och det satte fart på livsandarna.
Jag trodde faktiskt inte att jag skulle kunna vara otrogen mot Annie, min moraliska
uppfattning tillät det inte. Men jag fick lära om. Driften var starkare. Det var också en
enastående stämning i Bukarest med söderns värme överallt, både från invånarna och vädret.
– Fastnade den där tjejen för din ljusa kalufs eller vad?
– Det kan man fråga sig. Jag har många gånger undrat vad kvinnor sett hos mig. Utseendet är
inte avgörande, då skulle många fler gå ensamma genom livet.
I Bukarest gick dagar och nätter som i ett rus. Flickan väntade ständigt på mig. Hon var vid
tåget när vi svenskar for därifrån. Vi grät båda. Det gjorde nästan alla förresten, fast av andra
skäl kanske.
På den långa resan hem rannsakade jag mig själv. Skulle jag tala sanning och riskera att allt
gick åt helvete? Jag sa inte ett ord till Annie om att jag brutit löftet. Samma sak hände flera
gånger sedan jag klivit över otrohetströskeln. Sådant är inte ovanligt ute i föreningslivet.
13
Under metallstrejken 1945 funderade många på att starta eget. Några gjorde det. Jag fick ett
par erbjudanden om att vara med men tyckte att jag var för ung, bara 19 år. Andra jobb
hägrade. Men tanken slog rot i skallen.
Verkmästare Bloms regim i pannverkstan på Lindholmen ledsnade jag på efter ett par år. Det
blev Surte Plåtslageri istället. Firman hörde kanske hemma i Surte men vi jobbade i Göteborg,
fyra man plus ägaren Lars Andersson som skaffade jobben åt oss.
Jag hade fått fler och fler politiska uppdrag och började känna mig trött och sliten av alla
möten och konferenser kvällar och söndagar. Drömmen om ett annat liv spökade. Men tills
vidare var det plåtarbeten hos Andersson, både tunnplåt och grövre.
Mest sysslade jag med reparationsarbeten på pappersbruket på Hisingen. Ibland lagade vi tak
på lagerbyggnader och liknande, bytte plåt eller papp, oftast papp. Fint jobb i soligt väder.
Måsarna gjorde sina uppvisningar. Vilka glidflygare! Vi satt på ett tak och åt då vi kom på att
doppa brödbitar i rödspriten vi hade att tvätta av händerna med. Måsarna högg bitarna i farten
och blev på fyllan, gjorde loopingar och överhalningar, raglade så att säga i luften och såg
festliga ut.
Hur länge tänker du fortsätta att vara lönslav, frågade jag mig. Inte så länge. 30 år gammal
blev jag företagare.