Stålan - Marxistarkiv

9
Mamma var bra på spökhistorier. När vi stökat undan läxorna och hon var på det humöret
kunde hon sätta igång och berätta hemska saker. Vi blev skräckslagna. Skinnet knottrade sig
på hela kroppen.
3
Den sommaren jag fyllde tio år började jag med jordbruksarbete, som mina äldre bröder före
mig. Bönderna hade olika smeknamn. Jag hade tur och fick börja jobba hos Puddingkungen.
Hos honom fick man mycket mat och puddingar av alla sorter. Det var rena njutningen att
jobba där. Betalningen var inte så värst men det viktiga var att kunna äta sig proppmätt
varenda dag.
Puddingkungen bodde inte på gården han brukade utan i föräldrahemmet i Torpa en halvmil
därifrån. Han kom cyklande varje dag och hade pakethållaren full med mat som hans systrar
lagat till.
Artur hette han i förnamn. Han hade ingen dräng, bara oss.
– Jobbade du ihop med dina bröder?
– Då och då. Ibland jobbade dom hos andra bönder. Det var ont om billiga frilansare som oss
så vi var ganska efterfrågade.
– Vad kunde en liten tioåring som du uträtta?
– Köra ut säckar med utsäde till åkrarna. Sätta potatis. Gallra kålrötter och foderbetor. Luka
och rensa i rotfruktslandet. Hjälpa till med höbärgningen och skörden. Plocka potatis och ta
upp rotfrukter på hösten.
Jorden i Fjäråstrakten ägnar sig ovanligt bra för pepparrotsodling. Många bönder höll på med
pepparrot och hade skapliga inkomster av det. Vi fattigungar gjorde en god del av arbetet men
tjänade inte så det störde.
På vårarna la man långa rötter av pepparrot i fåror, ungefär som när man sätter potatis. När
blasten växt upp ungefär en handsbredd, drog man upp bitarna ur jorden och skrapade bort
alla rötter, utom dom i den smala änden. Där skulle rötterna, som kallades strålar, sitta kvar
och växa sig fingertjocka och 25-30 cm långa för att bli utsäde till nästa år.
Den skrapade pepparroten skulle sedan läggas tillbaks i jorden där man gjorde en ränna en
aning snett uppåt med en hacka. Därefter täckte man med jord. Lägga om pepparrot, kallades
det. Om rötterna fick sitta kvar i övre änden och på mitten växte sig pepparroten inte
tillräckligt tjock. Den skulle vara ett par cm i genomskärning när den togs upp på hösten.
Vi hade beting, så och så många rader per dag att lägga om. Men vi gnodde inte som
galningar, ville inte bli färdiga för tidigt och gå och bada. Då missade vi den goda kvällsmat
som för oss var en väsentlig del av betalningen. Vardagsmaten hos bönderna var bättre än
festmat hemma.
Alla återstående sommarlov under skoltiden jobbade jag hos bönder. Slantarna som jag och
mina bröder och systrar tjänade var viktiga bidrag till hushållskassan hemma.
– Behöll ni något själva?
– Ganska sällan. Vi var solidariska med mamma som behövde vartenda öre. Det var självklart
för oss att hon skulle ha pengarna. Vi var stolta över våra bidrag till den gemensamma kassan.