Stålan - Marxistarkiv

115
Snart nog kom eftertankens kranka blekhet. Klarar vi av det här, tänker man, vad har vi gjort
för fel i beräkningarna? Man vaknar mitt i natten, huvudet mal och kroppen svettas. Fast jag
var naturligtvis ändå övertygad om att det skulle gå bra, annars hade jag inte skrivit på.
36
Patentet på vår jordvärmepump ägdes av KBA Trading, ett dotterbolag vi hade. Tillverkningen
placerade vi i ett annat bolag som döptes till Lyfotherm. Namnet kom från det bolag i
Norrköping, Lyfoverken, som tillverkade lyftbord och som KBA köpte och hade några år.
Senare övertogs lyftborden av Erik Andersson, vår f.d. verkare i Gävle, som öppnat eget.
På KBA:s verkstad i Fjärås producerade vi jordvärmepumpar för glatta livet. Vi sålde fler i
Sverige än vi hann tillverka och dessutom låg irländarna på oss och ville köpa pumpar. Vi
skickade över några.
Det är hemskt att hamna i en situation där man inte kan tillfredsställa efterfrågan. För att öka
kapaciteten skaffade vi underleverantörer som tillverkade komponenter åt oss. Det fungerade
bra. Varenda pump vi hann montera gick åt omedelbart.
Verkstan passade egentligen dåligt för sammansättningen. Takhöjden var avsedd för dom
stora grejer vi också höll på med, inte för pumpar som bara var ett par meter höga.
Ett företag i Johnsonkoncernen för tillverkning av betongpålar till pålning vid byggen blev
intresserat av vår idé om värmeslingor i pålarna. Dom insåg att det kunde bli en stor grej.
Värmepumparna blev dom också så nyfikna på att dom ville träffa oss och diskutera.
Vid den tidpunkten hade vi redan så smått börjat förhandla med Ahlsells om försäljning av
vår värmepumpstillverkning. Den höll på att växa oss över huvudet.
Samtidigt tog jag kontakt med Erik Andersson i Gävle. Han hade tidigare jobbat med
Norrahammars värmepannor som hade en verkstad i Gävle för tillverkning av Parkapannan.
Egentligen gjorde jag mig skyldig till ett tankefel där. Vi borde ha sökt oss till kyltekniker
istället för värmetekniker. Sådana fanns i Electrolux men vi var för blygsamma för att ta
kontakt med ett sådant jätteföretag.
Erik Andersson sa att han inte trodde på uppvärmning utan eld av något slag. Svaret gjorde
mig hemskt besviken för han var ju en klok karl. Efter en vecka hade han kommit på andra
tankar. Han ringde och förklarade att värmepumpen var den bästa idé han stött på i sitt liv.
Vi kom överens om att han skulle kontakta ledningen för Gävle kommun. Jag räknade med att
kommunen skulle vara villig att ställa upp med en industritomt och betala bygget av en fabrik
för tillverkning av jordvärmepumpar.
Utvecklingsfonden borde kunna lämna några miljoner i bidrag. Landshövding Hagnell skulle
säkert ge sitt stöd, han var djärv ifråga om nyetableringar.
Erik sökte upp berörda kommunalråd i Gävle och presenterade projektet. Men kommunalrådet
ställde sig helt kallsinnig och förklarade att värmepumpstillverkning inte var något för Gävle
och att landshövdingen inte skulle nappa på idén heller.
Efteråt ringde Erik och sa att jag måste komma till Sandviken så att vi tillsammans kunde
resonera med ett kommunalråd där. Alltid redo, sa jag och for dit.
Erik hade ett litet bra företag med en handfull anställda i Sandviken. Det hette ATA
Industrier. Han hade köpt det av två gubbar vars initialer i förnamnen antagligen gett upphov
till namnet. Det är rätt vanligt.