Stålan - Marxistarkiv

118
uppfattning om vad bröderna gick för. Den internationella affärsvärlden har ju sin beskärda
del av skojare och man vill ju inte gärna bli blåst.
Intrycket från London bekräftades. Dom båda bröderna verkade mycket pålitliga. Resan var
samtidigt en artighetsvisit.
Vi diskuterade bl.a. om KBA skulle kunna ta över något eller några av stans spöklika
stålskelett och bygga färdigt. Bröderna skaffade fram ritningar som jag fick med mig hem.
Sedan kom en av bröderna till Sverige ihop med en annan man för att ta en titt på KBA,
kontrollera att vi fanns kanske. Dom bodde ståndsmässigt på Park Avenue i Göteborg för dom
var inte precis några fattiglappar.
När vi gjorde vår andra resa till Iran hade Khomeini kommit i gurgel med EG. Några timmar
innan planet landade hade iranska regeringen beslutat att ingen från EG-länderna skulle
släppas in i landet. Eftersom Bill var dansk medborgare stoppades han och beordrades att
återvända till Europa med vändande plan.
Vi viftade med våra visum och en inbjudan från iranska hälsovårdsministern men det hjälpte
inte. Jag skulle få komma in men inte Bill. Jag stannade hos honom på plattan utanför hallen.
Vi såg en av bröderna Keyian bakom glasrutan och vinkade. En vakt bevakade Bill. Vi
visiterades och jag fick lämna ifrån mig min pennkniv.
Lite senare fördes vi vänligt ut till planet igen. Avresan närmade sig men våra väskor stod
fortfarande kvar på plattan. Vi förstod att våra värdar kontaktat myndigheterna, men skulle
dom hinna utverka någon ändring? Minuterna tickade iväg och spänningen steg.
Då kom en polisbil farande in på plattan och i den satt hälsovårdsministern. Han hade papper
med sig som fick gränspoliserna att släppa oss utan andra kontroller än en hastig stämpel i
passet.
Sedan bar det av till hotellet där det kryllade av utlänningar, mest japaner.
– Hur verkade folk ha det i Teheran?
– Ganska normalt. Då i början hade inte alla kvinnor tvingats klä sig i sådana där hucklen. Vi
såg t.o.m. någon i kort kjol, men det var sällsynt. Alla långskäggiga präster tyckte nog det var
fruktansvärt omoraliskt att visa dom ben Allah har skapat.
Vårt egentliga resmål var Ahvaz, en stad några mil från Persiska viken, där det första av våra
sjukhus eventuellt skulle byggas. Guvernören där hade skickat oss en inbjudan.
Dessvärre var alla flygbiljetter slut. Planen, tillverkade i USA, stod på marken av brist på
reservdelar som USA vägrade sälja. Enda möjligheten var att åka bil 85 mil i hettan.
Mohammed Buhkari, kompanjon av något slag till bröderna Keyian, skulle eskortera oss. Han
var från Pakistan och gift med en iranska.
Buhkari hyrde en bil med chaufför åt oss och det kostade en del pengar förstås. Chauffören
kom till hotellet vid tretiden på morgonen men vägrade lämna stan innan det blev ljust.
Mujahedingerillan sköt på bilar nattetid och gömde sig på dagarna.
Vi åkte till ett kafé. Buhkari förhandlade med chauffören och vid femtiden kom vi iväg. Den
resan ska jag aldrig glömma. Chauffören började snart klaga över trötthet. Han hade inte sovit
något på natten. När vi kom ner i öknen framåt eftermiddagen piggade han upp sig med att
jaga djur.