Stålan - Marxistarkiv

Det var samma andas barn som skickades till partiskolorna i Moskva och Östtyskland.
Partiledningen i Stockholm behövde inte åka dit och skolas för den var redan fullkomligt
lydig.
– Folk som inte vill använda ögonen och bli störda i sin tro är rätt vanliga. En annan och
kanske värre sort är sådana som låter sig köpas att blunda.
32
– Själv är jag inte oskyldig, jag var stalinist i unga år.
– Jag med.
– Sista kvällen på världsungdomsfestivalen i Östberlin 1951 svävade ett väldigt porträtt av
Stalin som gud i himlen under en ballong, upplyst av starka luftvärnsstrålkastare. Numera
tycker jag det är obegripligt att jag inte reagerade mot det. Jag minns inte så noga längre men
är övertygad om att jag hurrade och skrek.
– Det gjorde inte jag, fast det var inte min förtjänst utan Esthers som jag var gift med då. Hon
reagerade mot det tyska vrålandet. Det påminde för mycket om den tyska ockupationen. Hon
växte upp i Jylland.
– Ungdomar har ett starkt behov av något att tro på. Det är värre när det håller i sig hos
fullvuxna.
– Victor Serge beskriver i En revolutionärs minnen hur delegaterna på en internationell
författarkongress i Moskva på 20-talet vägrade att se verkligheten. Alla inbjudna författare
västerifrån smorde kråset och hurrade för sovjetmakten, även liberaler.
Panait Istrati var den ende som avstod från jublet. Han använde kvällarna till att ströva på
gatorna och se hur eländigt folk hade det. Men han kom ju själv ur underklassen och hade fått
klara sig på egen hand sedan 12 års ålder. Han växte upp i Rumänien. Sina böcker skrev han
på självlärd franska.
Arthur Koestler, ungraren som skrev på tyska och sedan på engelska, har skildrat hur lätt
intellektuella lät sig manipuleras och korrumperas på 30-talet. Han var kommunistisk
funktionär under ledning av mediasnillet Willi Münzenberg som senare vägrade åka till
Moskva för att skjutas och istället blev upphunnen och skjuten i Sydfrankrike.
Koestlers självbiografiska böcker Pil i det blå och Den osynliga skriften, är verkligen läsvärda
och mycket lärorika om den tiden.
– Det är nog inte bara intellektuella som beter sig ovärdigt.
– Nej säkert inte. Camel som jag var hjälpare åt på Eriksbergs varv berättade hur han och
många andra kommunister arbetade på tyska båtar som kom till Göteborg för reparation under
kriget. Det är för jävligt, sa han, men vi ställde glatt upp på att jobba övertid bara för att tjäna
pengar. Att vi hjälpte den tyska krigsmakten lyckades vi glömma.
– Det var likadant med arbetarna i malmfälten. Den svenska järnmalmen gick ju direkt till den
tyska krigsindustrin.
– Var du med och reparerade tyska båtar på Götaverken?
– Jag jobbade praktiskt taget aldrig i dockorna där reparationerna gjordes, bara någon enstaka
kväll när jag kommenderades dit på övertid. Det var ett helvete att jobba i dockorna, jag var
glad att jag slapp.
På staplarna hörde jag hemma, där jobbade jag nästan hela tiden, dels som plåtslagare, dels
som svetsare. Sedan blev jag enbart plåtnicke och hängde plåt, inte så stora skynken utan