Stålan - Marxistarkiv

plåtar som oftast formades på plats, dvs på fartygssidorna. Jag jobbade också med att lägga
däck.
– Hur stora var båtarna ni byggde då under kriget? Tiotusentonnare?
– Ja däromkring. Jag kommer ihåg att när dom största skroven skulle sjösättas förtöjdes en
massa träpråmar som buffert vid Masthuggskajen på andra sidan älven ifall skrovet skulle
glida ända dit. Men det stoppade alltid i god tid. Ingenjörernas beräkningar stämde, det var
duktiga killar.
33
Vid en sjösättning på Lindholmens varv gick skrovet i vattnet innan allt var klart med kilning
och kättingar och dop. Höjdaren som hade ansvaret blev så skräckslagen att han sket i
byxorna. Men det hände ingen olycka, älven var tom på båtar just då.
– Jag minns sjösättningen av en jagare på Eriksberg i början av 50-talet med svenska flaggor
och mässingsorkester och plattformen för dopet i blågult tyg. Överheten däruppe sjöng Ur
svenska hjärtans djup och så började en amiral eller vad han var att tala om fosterlandet.
Han bredde på så tjockt att några plåtslagare från fyrans stapel blev förbannade och gick
därifrån. Plötsligt, mitt i talet, kom hela publiken i rörelse. Tre tusen man i skitiga overaller
gick demonstrativt sin väg. Talaren svävade på målet men fortsatte.
Vi satte igång med jobbet och det blev ett helvetiskt larm från tryckluftsmejslar och nithammare.
Dagen därpå hade tidningarna stort uppslagna reportage om sjösättningen men inte
ett ord om vår avmarsch. Så fungerade pressen under det kalla kriget.
– Skrev inte Arbetar-Tidningen något om varvsarbetarnas avtåg?
– Kanske, jag minns inte. Kommunistiska AT i Göteborg var förresten lika enögd som övriga
tidningar, fast åt andra hållet.
– Ibland hände det saker som aldrig kom på pränt därför att tidningarna inte fick reda på det.
På Götaverken fanns många basar och det stora flertalet var bra. Ett undantag, en riktig översittare
som behandlade folk illa, kördes ut på en skottkärra under ett nattskift och tippades
utanför verkstadsporten.
Han kom aldrig in igen utan fick hålla till på Trekanten där det låg några båtar. En vakt blev
också avstjälpt på samma sätt. Efteråt hade fackets representanter fullt sjå att försvara
gubbarna som i ilskan gjort sig skyldiga till det där. Det gick vägen; även varvsledningen
insåg att översittarnas tid var förbi.
9
Götaverken hade en härlig atmosfär. Jag trivdes verkligen i det stora kollektivet. Samtidigt var
jag nyfiken på småverkstäder så jag slutade ibland och tog jobb ute på stan, bl.a. uppe i Sankt
Paulibacken.
– Var ligger den?
– På vägen upp till Lunden. Det var en verkstad där som gjorde lite av varje. Men jag kom
snart tillbaks till Götaverken igen.
Byta jobb var ingen sak, företagen skrek efter folk. Åtminstone inom metall. Man sa bara åt
basen, att på lördag slutar jag och så var det inget mer med det. Ångrade man sig var man
välkommen åter. Det var rakt på sak, smidigt och inget tjafs.
– Hopp-Jerka kallades sådana som du senare.