Stålan - Marxistarkiv

Jag är gift, sa hon. Jag också, sa jag, men vi kan väl gå ut någonstans och prata åtminstone.
Det gjorde vi. En dag åkte vi upp i skogen vid Kallebäckslid.
63
Hon slutade på Mjölkcentralen och började på mitt kontor. Hennes man var polis och hon
varnade mig för hans hämndlystnad. Den fick jag minsann erfara. Hans syssla var att dirigera
polisens radiobilar, som dom kallades innan alla polisbilar hade radio. Snutarna blev
enastående nitiska med att hålla ögonen på min bil.
Jag fick böter stup i kvarten för fortkörning och körning mot rött ljus m.m. trots att jag aldrig
kört så laglydigt som då. Det var bara att hålla masken och betala. Dom var ju två i
polisbilarna som kunde vittna mot mig om jag lät det gå till domstol. Jag höll mig utanför stan
så mycket som möjligt för att slippa böter.
Tjejen var mycket duktig i jobbet och aldrig rädd för att ta egna initiativ. Ibland åkte hon
ensam till Malmö eller Helsingborg med avlöningar åt montörerna. Dom försökte naturligtvis
få ut så mycket som möjligt i lön och ersättningar. Hon stod på sig och vägrade betala om
dom inte kunde lämna ordentliga kvitton på tillbehör osv.
Jag sökte med ljus och lykta efter en verkstadslokal. Att hyra in sig och tillverka grejer i en
annans verkstad blev ohållbart i längden. En släkting som hette Holger och var kusin till min
mamma talade om att hans granne i Fjärås hade en tom lada. På gaveln fanns ett garage för
lantbruksmaskiner.
Ägaren hette Gustav Andersson. Jag hyrde ladan av honom och flyttade vår verksamhet dit.
Ovanpå maskingaraget inrättade vi ett par kontorsrum. Jag hade en firma som hette General
Contractors för jobben på båtarna och döpte huvudfirman till KBA-verken. Bokstäverna var
en förkortning av Kungsbacka dit Fjärås hörde efter storkommunreformen 1952.
Hyran för ladan kostade inte mycket men ombyggnaden slukade en del pengar. Verkstan
måste kläs med eldbeständigt isoleringsmaterial och det behövdes traverser för tunga lyft.
– Hur många var ni i firman?
– 30-35 man om jag minns rätt. Antalet växlade beroende på vilka jobb vi hade runt om i
landet.
– Det måste ha varit en triumf för dig att återvända till Fjärås som medelstor företagare.
– En smula stolt var man ju. Mina gamla föräldrar också kanske. Men storleken på firman
märktes inte så mycket i verkstan. Där jobbade bara några stycken.
– Med vad?
– I början mest med smidesarbeten till byggmästare i Göteborg, samma som på Ringöns varv,
balkongräcken, ingjutningsjärn att fästa dörrkarmar i och liknande.
Monteringar var den viktigaste delen i företaget. Götaverken t.ex. tillverkade sodapannor och
anlitade oss att installera dom på olika pappersbruk. Deras egna gubbar var inte montörer.
Alla passar inte till att klättra och gå på höga höjder, lika lite som en del montörer passar på
tillverkningssidan.
Våra killar var oerhört skickliga exempelvis på att koppla en balk så att den hängde vågrätt på
vägen upp men kunde fås att svänga till lodrätt med hjälp av ett finger. Det låter inte så
märkvärdigt men kräver lång övning. Man ska kunna avgöra var mittpunkten finns. På hög
höjd måste materialet vara lätthanterligt.
I början av 60-talet fick KBA hand om monteringen av en ny barkningsanläggning på Aspa
bruk vid norra änden av Vättern. ASJ i Linköping stod för arbetet och finansieringen och
anlitade i sin tur oss.