Stålan - Marxistarkiv

11
Under kriget var han även kristidsnämndens ordförande och delade ut alla ransoneringskort.
När ett par ungar hemifrån oss eller andra fattiga kom för att hämta kort med nya kuponger
på, fick dom vackert vänta medan betydelsefullare personer hade företräde.
Kom t.ex. kantorn gick han rakt in på Brattströms kontor, oavsett vilka som väntade. Det
fanns ingen nummerordning där inte, det var rangordningen som gällde. Eftersom alla andra
var viktigare kunde fattigungar få sitta halva dagar och vänta.
Ett jobb vi pojkar i familjen hade var att köra ut Göteborgs-Posten om morgnarna. Jag gick
kanske i femte klass när jag ärvde det efter mina äldre bröder som haft det i tur och ordning.
Man cyklade till Fjärås station vid fyratiden och hämtade tidningsbunten. Vi hade tydligen en
cykel i alla fall, fast inte pappa använde den.
GP höll oss med väska att ha framtill på styret. Den var vattentät med lock på så tidningarna
inte tog skada av regn eller snö. Först körde man till gårdarna i Äskatorp och ända ut till havet
som där kallades Kungsbackaviken. Alla hade förstås inte GP.
Därefter gick färden till Vallbytrakten, sedan Måå och Myra och över Hjälm till Rossared, en
stor herrgård. Man fortsatte till folket vid kyrkan och till Tom och Torpa. Då var alla tidningar
utdelade. Dags att trampa hem till Lu och äta frukost.
Det gällde ju att komma i tid till skolan, oavsett vad man haft för sig innan. Och håret skulle
vattenkammas av mamma, det var hon noga med.
– Hur lång sträcka cyklade du?
– Jag vet inte så noga, ett par mil kanske. Vackra vårmorgnar var det ett skönt arbete, ja även
andra årstider med fint väder. När det regnade var det inte lika kul.
Värst var vintermorgnar med snöstorm då man fick gå eller springa med cykeln och dra den.
Vägen plogades inte så tidigt. Min yngre bror Elon brukade följa med i sådant väder. Det gick
lättare när han satt på pakethållaren och hjälpte till att trampa.
Där vägen låg högt var långa sträckor renblåsta. I gengäld var drivorna höga på andra ställen.
Isvinden skar genom märg och ben, tänderna skallrade. Då var det rart att komma hem till
frukosten.
GP hade enbart veckoprenumerationer. Fredag kväll skulle man inkassera avgiften. Då skulle
man in i husen så den rundan tog längre tid än att dela ut tidningarna. När någon inte var
hemma fick avgiften vänta till nästa fredag, men för det mesta var folk hemma. Jag hade
sällan eller aldrig krångel med inkasseringen.
Pengarna skulle skickas till GP med posten på lördagen. En viss del fick man behålla, hur
mycket minns jag inte. Vi bröder hade det där GP-jobbet alla år.
– Vad tog dina systrar för jobb?
– Under skoltiden arbetade dom också hos bönderna, hjälpte till med pepparroten och
rotfrukterna och allt möjligt annat. Efter konfirmationen tog dom plats, t.ex. på konditoriet
och bageriet i Onsala. Där jobbade två av mina systrar efter varann.
Andra blev hembiträden hos bättre ställda familjer i trakten. Så fort dom kunde stack dom till
Göteborg, träffade killar och gifte sig. Min äldsta syster Karla, hon är död nu, fick plats på ett
kafé i Hagen utåt Långedrag och träffade sin blivande man Verner där.
Min näst äldsta syster Aina arbetade som hembiträde hos en fin familj i Göteborg. Hennes
Gustav var sjöman när dom träffades.