Stålan - Marxistarkiv

lev medlem men efter ett par återfall bestämde dom gamla stötarna i styrelsen att det fick
vara nog. Vi skulle inte umgås med sådana. Det var långt före länkrörelsens tid.
– Var du kär i Ingrid?
– Vi var enbart kamrater.
– När låg du med din första tjej?
14
– Nja låg, vi stod faktiskt upp. Det var i kyrkstallarna när vi gick och läste för prästen. Killar
och tjejer gick inte och läste tillsammans utan på olika dagar. Men vi träffades ändå och det
var då jag lärde mig det där.
Bondflickorna var ganska tillgängliga för samlag. Dom levde nära naturen, såg hur kor och
höns och andra husdjur parade sig och tyckte inte det var så märkvärdigt. Men det var nog
inte tillåtet.
Vi älskade stående, med avbrutna samlag. Det var den gängse preventivmetoden då. I varje
spilta stod ett par. Det gick rätt öppet till, vi var inte skygga för varann.
– Bytte ni partner ibland?
– Aldrig. Paren höll ihop. Det hände förstås att någon blev av med sin tjej eller kille till en
annan. Men vi var trogna så länge det varade. Skildes man var det på riktigt, inget
schabblande fram och tillbaka.
– Vem beslutade att du skulle gå och läsa?
– Det var nog traditionen som bestämde. Alla gick och läste för prästen.
– Var det självklart för din pappa också att ni skulle göra det?
– Pappa var mycket diplomatisk ifråga om kristendom och det religiösa. Det får ni tala med
mamma om, var hans kommentar. Han ville helst inte diskutera det, var väl lite rädd kanske.
Konfirmationskostymen fick jag av bondfolket jag anställdes hos som dräng ett halvår efter
att jag fyllt 13. Kostymen beställdes från en postorderfirma och dom var snälla och betalade
den. Själv hade jag inga pengar och inte mina föräldrar heller.
Jag hade inte råd att köpa konfirmationskortet. Det gjorde jag 25 år efteråt. Kostymen hade
jag inte mycket användning för. Jag växte ur den. Vid konfirmationen var jag minst av alla,
det syns på kortet. Ett halvår senare var jag en av dom längsta.
Mina bröders kostymer tror jag att mamma sydde. Och systrarnas konfirmationsklänningar
förstås. Skjortor sydde hon också.
– Fick du någon konfirmationsgåva?
– Det hade vi inte råd med. Böndernas konfirmander fick klockor och några fick cyklar. Jag
var inte avundsjuk för jag visste ju att världen är orättvist inrättad.
En gång var vi några unga arbetargrabbar som fick ett påhugg i Högsbomossen i Töle
kommun på andra sidan Kungsbacka. Vi bar torv på ryggen i jutesäckar inåt kanten av
mossen där det gick att hämta med häst och vagn.
Han som ägde den delen av mossen var bror till Vimar som vi kände. Vimar var fästman åt
Astrid som körde lastbil. Det var högst ovanligt på den tiden och är väl så fortfarande. Hon
övertog lastbilen från sin pappa när han blev för gammal. Gubben hette Frans.
Bära torv var ett riktigt slavgöra. Dom knöliga säckarna skavde skinnet på ryggen fast vi hade
kläder på oss. På kvällen sa Vimars bror att vi jobbat så bra att vi skulle få sex kronor var.