Stålan - Marxistarkiv

– På Götaverken fanns det killar som höll på med livförsäkringar också. Bolaget hette visst
Förenade liv. Killarna hade försäljningen som extraknäck och kunde väl tjäna en slant.
Bolaget kanske hängde ihop med Folksam på något vis.
35
– I kommunalvalet 1944 fick kommunisterna i Sverige fler röster än någon gång förr eller
senare och på Götaverken var dina arbetskamrater kommunister. Hur länge var du ståndaktig
SSU:are?
– Fram till metallstrejken 1945. SSU hade jag gått in i som mycket ung och det var inte lätt att
ändra sig. Visserligen tyckte jag att ledande sossar på varvet betedde sig väldigt konstigt och
hellre bekämpade kommunisterna än stod på arbetarnas sida mot företaget. Men det berörde
inte SSU enligt min mening.
När strejken kom svängde jag. Sossarna var emot den helt och fullt, ledande sossar vill säga.
Uppslutningen bakom strejken var massiv bland arbetarna på Götaverken och dom andra
varven i Göteborg. Alla krävde en rejäl lönehöjning. Varven hade tjänat stora pengar och hade
råd att betala.
Jag var aktiv under hela strejken. Redan första dagen gick jag strejkvakt. Då fick jag på
moppe av en syndikalist som inte godkände strejken. Syndikalisterna var emot den och ville
jobba som vanligt. Men snart kom dom breda grabbarna, dom lite äldre med auktoritet och
såg till att allt arbete upphörde.
Strejken blev lång, hela fem månader. Andra veckan i juli, mitt i högsommarvärmen, återgick
vi till arbetet utan att ha vunnit någonting. Metalls strejkkassa var bottenskrapad. Alla var
trötta och förbannade på rävspelet som sosseledningen i Metall och LO bedrivit i samspel
med SAF. Kommunisterna som ledde strejken skulle knäckas och blev det också.
– Gick det att klara sig på understödet från strejkkassan?
– Det blev man ju tvungen till. Fast nog var det knapert och det skars ned i takt med att
fonderna sinade. Gifta arbetare fick mer än ungkarlar och för barn utgick ett extra tillägg.
Jag jobbade ibland i en liten verkstad bredvid fiskhamnen. Det var tillåtet att jobba hos firmor
som inte var med i arbetsgivarföreningen, ja man uppmuntrades att ta sådana jobb för att
minska trycket på strejkkassan.
Men jag hann inte jobba så mycket där eftersom jag var med som strejkvakt hela tiden.
Vakthållningen tunnades ut efterhand som folk tröttnade, så mot slutet gick jag vakt oftare än
i början. Jag var också hjärtligt trött på alltihop när strejken äntligen tog slut.
– Inte förrän hösten 1945 lämnade jag bondlandet. Jag var inte med under strejken men har
läst om den efteråt. För mig framstår kommunisterna i strejkledningen som inkompetenta
redan från början.
Vid valet av ombud till Metalls avtalskonferens i september 1944 fick kommunisterna
majoritet. Deras krav var att lönestoppet skulle hävas och reallönerna höjas till 1938 års nivå.
Reallönerna hade sjunkit med 20% påstod kommunisterna, med 11% hävdade
socialdemokraterna.
Enligt kommunisterna hade företagens vinster stigit med 50% under krigsåren. Det är bara i
antal kronor räknat som vinsterna stigit, påstod socialdemokraterna, deras realvärde har
faktiskt sjunkit med 20% p.g.a. inflationen och värnskatten och genom att bolagsskatten
nästan fördubblats.
På avtalskonferensen krävde göteborgaren Anton Norling på den kommunistiska majoritetens
vägnar att minimilönerna överlag skulle höjas med 25 öre i timmen. Hans partikamrat,