Stålan - Marxistarkiv

25
Vi hade killar som var väldigt skickliga på scenframträdanden när vi hade våra fester. Då kom
det många mölndalstjejer som var mycket intresserade av oss. Det var antagligen mera
spännande med killar utifrån.
– Min Anita från Åtvidaberg har berättat hur intresserade tjejerna var av lärlingarna på Facit
som ofta kom från Småland och allmänt kallades kaniner. Åtvidabergskillarna var måttligt
förtjusta.
– Mest var det nog fråga om avundsjuka. Och osäkerhet.
En annan sak vi på yrkesskolan fick göra var att öva i borgarbrandkåren. Jag lärde mig både
köra brandbil och hantera vattensprutan.
Vi skolkillar kände oss naturligtvis stöddiga när vi satt och körde. Det smittade säkert av sig
på vårt uppträdande. För oss var det som en dröm. Somliga fantiserar ju i hela sin pojkålder
om att bli brandman eller pilot.
Meningen var att vi skulle ta över om det blev krig och brandmännen inkallades till
militärtjänst. Vi skulle antagligen klarat det någorlunda.
När vi gick på dans uppe vid Kråka, som det kallades, fick vi bondlurkar ofta tag i var sin tjej
att följa hem. Men det var många tråkningar på vägen.
– Hur reagerade tjejerna?
– Dom höll på oss för det mesta. Kontroverserna påminde om hur det var hemma i Fjärås när
vi arbetargrabbar blev varma på snygga bonddöttrar. Det hände att man fick på käften för det.
– Far min växte upp i Roslagen och berättade hur det var där i hans ungdom. Skulle dom på
dans i en annan by måste dom vara manstarka för att inte bli sönderslagna eller i varje fall
blåslagna.
– I norra Halland fanns det ställen som var ökända förr i tiden för slagsmål med kniv. Jag
hörde legender i min barndom om knivskärarna i Gällinge och Frillesås. Dom skar folk i
ansiktet, det så kallade gällingesnittet och frillesåssnittet.
Det där var långt före min tid men i min ungdom var killarna där fortfarande väldigt
aggressiva mot utsocknes. Till bygdegården i Gällinge knappt en mil från Fjärås kom man
inte ensam utan i gäng. Då höll bondsönerna och vi arbetarkillar ihop fast vi annars låg i luven
på varann. Många snygga tjejer kom till danserna i Gällinge. Och på danserna i Åsa.
– Hur lärde du dig dansa?
– Mina systrar lärde mig dom första stegen. Mamma och pappa kunde ju ta en svängom
hemma och vi också. Fast det var bara gammeldans, mest vals. Musik hade vi inte, vi sjöng i
stället.
Mamma ville gärna sjunga och dansa. Det var en glädjeyttring som inte kolliderade med
hennes religiösa föreställningar. Vi var ju alltid välkomna att ta hem våra mer eller mindre
tillfälliga fästmör och fästmän. Det var accepterat att ett ungt par smög sig upp på vinden
hemma för att kramas en stund. Vi hade ett litet rum däruppe.
Men om morsan fått reda på våra grankojor uppe i Fjärås bräcka hade det säkert blivit ett
oherrans liv.
– Var du intresserad av annat än tjejer i Mölndal?
– Jag hann vara med lite i SSU också, bl.a. i en flyktingkommitté som Segerstedt på
Handelstidningen stod i spetsen för. Ja jag satt ju inte i själva kommittén, jag tillhörde