Stålan - Marxistarkiv

Om blåsten kommit från andra hållet hade plåtarna landat i samhället. Vilken katastrof det
kunde ha blivit! En sådan plåt i hög hastighet kan bli en fruktansvärd yxa.
– Höll ni räfst om saken?
– Ja. Gammel-Kalle var ju ansvarig men hade i sin tur sagt åt dom andra och längre kom vi
inte. Men efter den betan hände aldrig något sådant.
70
Kostnaden för plåtarna fick firman ta. Det var ingen idé att anlita försäkringen eftersom
plåtarna inte ställt till någon skada. Att försöka bärga dom var inte att tänka på, plåtarna flög
bort över havet så långt vi kunde se. Bygget låg bara ett par hundra meter från stranden.
– Borde inte killarna som fnissade fått sota något för det där?
– Nej, det försökte vi aldrig. Det fick kallas olyckshändelse. Vi brukade ju hjälpas åt tre man
att baxa en sådan plåt på plats, så det var svårt att förutse att dessa tunga as skulle kunna flyga
ut i Östersjön.
Gammel-Kalle strök med sedan i en trafikolycka. Han blev ihjälkörd av ett rattfyllo. Det var
en sorglig historia. Vi gillade honom.
Regn kunde ställa till mycket besvär för oss som jobbade utomhus. Kom det mycket väta
kunde man inte svetsa i normal takt. Då fick vi rigga upp presenningar som skydd. Sådant
kostar pengar men jag räknade alltid med oförutsedda utgifter i mina anbud.
Om det frös och blev halt när man skulle lägga takplåt tog det mycket längre tid. Man bör inte
ramla ner ens från ett lågt tak.
Disponenten vid sågverket där vi byggde virkesmagasinet kallades Plankenstump av killarna.
Varför vet jag inte.
– Han kanske var en gnet som sparade på brädlapparna?
– Tvärtom. Men disponenterna ute på bruken hade en särskild mentalitet. Dom var ofta mera
nitiska än ägarna men kände också ansvar och låg i för att hålla brukets folk med arbete.
Plankenstump var generös med mat och dryck. Han bjöd hem mig på middag flera gånger.
Egentligen kostade det inte honom något för han hade ju representation. Bolaget betalade.
Jag bjöd i gengäld på lunch. Vi for in till stadshotellet i Söderhamn. En hövding som han var i
trakten fick verkligen service när han kom dit. Ibland satt vi där till midnatt. Nu får det
fanimej inte bli för sent i kväll, sa någon av oss en gång när vi kom för att äta lunch och det
blev ett bevingat uttryck sedan.
En sådan långlunch på tolv timmar eller mer kunde kosta en tusenlapp, vilket var mycket på
60-talet när en dagstidning fortfarande kostade 50 öre. Jag betalade med en check. Han i sin
tur skrev ut något extraarbete vi aldrig gjort på motsvarande summa, t.ex. svetsning av extra
förstärkningsbalkar, som bolaget fick betala.
Jag brukade avtala med en av mina gubbar att komma och hämta mig. Var vi inte färdiga med
lunchen kunde han dansa och roa sig under väntetiden.
– Blev det inte snack och avund i arbetslaget när du var borta så där?
– Aldrig. Dom visste att det ingick i affärerna att sitta på krogen ibland. Där snackade vi oss
fram till lösningar på olika problem som uppstått och ibland kunde jag skaffa KBA nya jobb.
Vi hann prata en massa skit också naturligtvis. Han försökte t.o.m. att vara äktenskapsmäklare
och gifta bort mig med en välbärgad tandläkare från Hudiksvall. Att jag redan var gift