Stålan - Marxistarkiv

83
På verkstan hölls fanan högt. Inget måndagsfirande. Tillverkningen planerades noga, grejerna
måste vara klara i tid. Lastbilen kom och hämtade exakt på timmen eller halvtimmen.
Det fanns en stark sammanhållning i KBA. Alla förstod varandras funktioner. Vi var ett bra
arbetslag.
– Hade du någonsin planer på att låta tjejer bli montörer?
– Det var aldrig någon tjej som sökte sådant jobb. Jag skulle inte ha backat. Ute på
industrierna hade det inte varit något problem, där fanns omklädningsrum för båda könen.
– Tror du inte att det hade varit påfrestande för en tjej att jobba i lag med resemontörer?
– Hon hade inte fått vara buskablyg förstås. Med lika många av varje kön i arbetslaget skulle
det gått lättare.
25
På KBA var det en känd hemlighet att jag träffade kvinnor på mina resor mellan våra jobb
runt om i Sverige. Det hände förstås att älskarinnorna ringde till kontoret och frågade efter
mig, ville veta var jag höll hus.
En verkmästare vi hade i Fjärås uppvaktade Annie lite, ringde ibland och ville gå på bio med
henne, men det hade han inget för. Han hade ett horn i sidan till mig, för han hade räknat med
att få jobba på kontoret som min samordnare.
Det innebar bl.a. att kunna räkna på jobb och snabbt ta fram priser jag behövde i förhandlingar
under mina resor. Han var inte uppgiften vuxen utan fick behålla sitt vanliga jobb och
kände sig förbigången när vi anställde en annan. Den som varit länge på ett ställe anser sig
gärna ha rätt att bli befordrad.
Den här mannen hade vänligheten att anteckna namnen på mina kvinnliga bekanta. Listan
blev rätt lång. Och noggrann. Han hade bokfört mer än jag själv kom ihåg. Listan skickade
han till Annie.
Jag brukade alltid vara glad när jag kom hem till familjen. Annie och jag hade så mycket
gemensamt, först och främst pojkarna naturligtvis, men också livsåskådning och ekonomi. Vi
hade kämpat oss igenom ekonomiska svårigheter tillsammans.
Hon var en verklig kvinna, inte det minsta underdånig, varm, omtänksam. Jag hade ofta en
skön känsla av att bli omhändertagen när jag kom hem dödstrött efter en lång resa och kunde
sjunka ner som i ett fågelbo.
Den där förbannade listan gjorde slut på friden. Eftersom hon hade alla namnen erkände jag
utan omsvep. Men jag hade satt som villkor att hon skulle tala om var listan kom ifrån. Det
gjorde hon. Jag berättade allt jag kom ihåg. Det var inte roligt. Jag förklarade också varför.
Annie ställde som villkor för fortsatt äktenskap att jag skulle sluta resa och bara jobba hemma
på verkstan och kontoret. Egentligen var det ett mycket fint erbjudande från hennes sida fast
omöjligt för mig att acceptera.
Företaget var uppbyggt med mig som ledare och motor. Ingen är oumbärlig naturligtvis. Ändå
var jag övertygad om att företaget inte skulle överleva om jag slutade resa och driva jobben.
En anställd chef hade aldrig accepterat en sådan arbetsbörda som jag hade.
Okej, jag kunde förstås ha bantat KBA till en ordinär smidesverkstad och haft min utkomst av
den. Men det hade jag inte klarat. En sådan kräftgång hade tagit livet av mig. Jag var inne i
rollen som framgångsrik företagare, trivdes med att stå i centrum, var stolt över att ha lyckats.