Stålan - Marxistarkiv

110
En dag sa Janne att hans granne Bill Wright nog skulle passa som vd. Vi bjöd in honom och
diskuterade en hel dag för att se vad han kunde. Det visade sig att han inte visste någonting
om verkstadsbranschen. Han hade varit fastighetsmäklare och gjort en del tvivelaktiga affärer,
enligt vad våra efterforskningar visade.
Bill, eller William som han egentligen heter, sa att han kom till Sverige som försäljare av
amerikanska böcker på originalspråket samt jukeboxar och enarmade banditer. Hans pappa är
amerikan och mamman danska.
Han hävdade att han tidigare varit i Tyskland men blivit utvisad. Jag vet inte om det stämmer
för ibland ljög han som en häst travar. På fyllan blev han t.ex. amerikansk soldat i Vietnam.
Fördelen med honom var att han behärskade engelska ordentligt. KBA hade en rad
förhandlingar på lut utomlands och jag behövde en bra tolk. Vi ansåg honom inte riktigt
rumsren men anställde honom som konsult.
Jag hade haft flera ingående samtal med vice hälsovårdsministern i Angola som samtidigt var
vår läkare därnere. Kenneth Kaunda var tolk när ministern presenterade sina idéer om ett
hälsocenter. Jag antecknade och ritade skisser.
Centret skulle vara anpassat till den afrikanska verkligheten. Blir någon sjuk följer flera
anhöriga med till doktorn. Om han eller hon läggs in på sjukstugan stannar några som sällskap
och campar på utsidan, lagar mat osv. Patienterna måste nämligen klara mathållningen själva.
KBA:s specialité var att bygga hus av stål. Vi kunde ingenting om medicinsk utrustning och
allt vad därtill hörer men sådana kunskaper går att köpa. Jag var övertygad om att vi skulle
kunna leverera kompletta hälsocentra till Angola.
Torsten Lesley ritade enplansbyggnaden när han fått mina skisser. Offerter på medicinsk
utrustning var tidsödande att få fram. Det är lite mera komplicerat att utrusta ett sjukhus än en
bilverkstad.
Till slut var alla ritningar klara och lassvis med broschyrer beskrev utrustningen. Men svaret
från Angola dröjde. Det skulle väl först utformas av en rad instanser kan jag tro.
På en resa Bill och jag gjorde till London i ett annat ärende träffade vi en svart man med
familj på hotellet. Han presenterade sig som Zimbabwes hälsovårdsminister. Vi förhöll oss
avvaktande först för det fanns afrikaner på besök i Europa som kallade sig ministrar utan att
vara det.
När vi pratats vid en stund i baren försvann våra tvivel. Jag berättade för honom om
hälsocentret vi projekterat i Angola. Han blev mycket intresserad.
Efter hemkomsten skickade vi utförlig information till honom i Harare eller rättare sagt
Salisbury som huvudstaden fortfarande hette då. Efter en skriftväxling per telex inbjöds vi till
Zimbabwe. Det var inga dåliga grejer att bli inbjuden av en i regeringen.
Jag tog ut dubbelpass för att eventuellt ta en titt på Sydafrika när vi ändå var i närheten. Man
kunde inte komma in där med stämplar från Angola i passet. Det går inte heller att komma in i
en del arabländer om man har israeliska stämplar. Så där är det på andra håll i världen också.
Därför kan man få ut fyra pass om man behöver.
Vi kom till Zimbabwe och började förhandla strax före pingst. Under helgen hade ingen tid
med oss så vi flög till Kapstaden och hälsade på hos Bills bror Karsten. Visum hade vi skaffat
i Sverige.
Karsten Wright var gift med en fransyska. Dom hade två barn och två svarta hembiträden.
Han hade varit anställd i en dansk trävarufirma och sedan övertagit den. Vi sticker härifrån så