Stålan - Marxistarkiv

72
Vi provkörde. Min bror Elon och en till pyste olja i hydraulsystemet, dvs tömde ledningarna
på luft via pyskranen. Sådant tar tid. Jag blev irriterad och tänkte säga åt dom att lossa änden
på röret och låta några liter hydraulolja spruta ut. Det går mycket fortare.
På väg upp till dom halkade jag, famlade efter stöd och fick in bägge händerna i huggmaskinen.
Jag matades in av drivhjulens piggar och kämpade som en vansinnig för att komma
åt gränslägesströmbrytaren med vänster knä. Om det inte gick skulle jag bli köttfärs på några
sekunder. Det lyckades.
Maskineriets dån upphörde och alla hörde hur jag vrålade. Det gjorde helvetiskt ont. Jag stod
illa också, snett på en balk. Jag sa åt två av gubbarna att hålla i mig. Elon fick kasta snö i mitt
ansikte för att jag inte skulle tuppa av. Jag dirigerade alltihop själv.
Valter Johansson sprang och ringde efter ambulans. Min bror Erik fick order att bränna loss
mig, någon annan möjlighet fanns inte. Han vägrade först att bränna med skärbrännaren där
jag sa, för jag ville rädda ett kugghjul som det var jävligt lång leveranstid på.
Jag envisades med att han skulle bränna rakt över min krossade tumme och pekfingret på
höger hand och då löd han order. Det osade bränt kött och jag kom loss. Blodet rann från
högra handen, den vänstra var inte så farligt tilltygad.
Ambulanskillarna hade kommit och sa att vi måste åka genast. Här åks inte, sa jag och delade
ut order om dom jobb som skulle göras. Jag var naturligtvis omtöcknad och mindre tillräknelig.
Någon borde ha klubbat mig så att jag slocknat.
När jag gav Valter order om jobb vägrade han. Jag har följt dig i alla år och tänker göra det nu
också, sa han. Eftersom han har svårt för att se blod började han säcka ihop i ambulansen. Jag
bad killarna stanna och låta Valter samsas med mig på britsen.
Själv kände jag mig klar i skallen. Jag bad dom också om att inte slå på sirenen för jag tyckte
inte att jag var så illa däran att det behövdes.
Bara en läkare fanns kvar på lasarettet i Hudiksvall då på nyårsafton och han hade ett skadat
barn att ta hand om först. Han frågade om jag kunde vänta och jag tyckte inte det var någon
större fara med mig.
Jag blev fruktansvärt törstig och Valter gav mig glas på glas med vatten. När läkaren skulle
operera frågade han om jag ätit eller druckit och fick reda på att jag kolkat i mig en massa
vatten. Han skällde på sköterskan för den sakens skull.
Det var meningen att jag skulle sövas men då ska ju magen helst vara tom. Han sa att det
klarar sig med lokalbedövning i armarna. Morfin hade jag också fått så jag var stöddig som
fan.
Han skar bort slamsorna som högertummen förvandlats till, visade mig dom och sa, att titta
noga nu så du inte kommer efteråt och säger att jag opererat bort halva tummen i onödan. Det
syns ju att det inte var annat att göra, sa jag. Han putsade av benstumpen i tummen och fixade
dom andra skadorna.
Pekfingret såg förkolnat ut. Vi måste greja det så du inte blir av med det också, sa han och
gjorde sitt bästa.
– Hade tummen gått att rädda om Erik fått skära sönder det där kugghjulet?
– Nej, den var krossad. Men en del lidande kunde jag besparats i pekfingret som brändes så
det svartnade.