Stålan - Marxistarkiv

39
Jag höll ett hälsningstal där och klarade det någorlunda. Före avresan hade Thore gett mig
instruktioner så jag visste ungefär vad jag skulle säga. Stämningen var ytterst kamratlig, det
fanns ingen anledning att bli alltför nervös och svettig. Att jag var grön framgick säkert.
En massa norrmän deltog i konferensen och så vi från Island, Finland, Danmark och Sverige.
Vi diskuterade fackliga frågor förstås. Största problemet för samtliga sjöfolksförbund var att
hålla kontakt med medlemmarna. Och för sjömännen att ha kontakt med folk på andra båtar.
Stora fartyg gick det att hålla reda på utan större svårigheter, men det fanns otaliga små som i
likhet med Trean kom till nya hamnar praktiskt taget dagligen.
– Hur såg det ut i Oslo? Ni for väl in till stan ibland?
– Vi travade omkring på en väldig massa ställen och tittade. Tävlingar hade vi också, bl.a. i
simning. Alla som hade lust kunde ta norskt simborgarmärke. Några hundra meter skulle man
klara för att få det. Tiden det tog spelade ingen roll. Jag var ingen större simmare men
lyckades i alla fall erövra ett märke.
Det är praktiskt för sjöfolk att kunna hålla sig flytande om någonting händer. Förr i tiden
drunknade dom som råttor vid haverier.
Konferensen varade två veckor. Vi sjöng en hel del, ofta revolutionära sånger. Jag lärde mig
marseljäsen på norska och minns att texten skilde sig rätt mycket från den svenska
översättningen. Den kommunistiska dominansen var rätt stor bland deltagarna.
Vi blev bjudna på fest ett par gånger i Oslo med många deltagare som dansade och hade skoj.
Dagarna rann iväg utan hejd. Dags att återvända till Göteborg och borda Trean igen. Henne
gick jag med hela tiden till sjöss. Arbetet var uselt avlönat men kamratskapet ombord satte ett
bestående märke i mig.
11
Det blev Götaverken ett tag igen. Där var man alltid välkommen. Varven behövde fler
arbetare, helst yrkesutbildade. Unga killar från yrkesskolorna fick full lön omgående, precis
som jag hade fått. Kriget var slut. Handeln kom igång men tusentals fartyg låg på
havsbottnarna. Nya behövdes.
Jobb fanns överallt men att få tag i en bostad var praktiskt taget omöjligt. Bristen på bostäder
växte i takt med invandringen från bondlandet där lönerna var lägre och arbetstiden längre.
Jag hade fantastisk tur och fick egen lägenhet på Holtermansgatan 12 i Landala. Min syster
Majken och hennes man Oskar ordnade det, dom bodde i kvarteret och kände värden. På den
tiden ägde värdarna i regel bara ett hus.
Enrummaren jag fick kontrakt på hade kallvattenkran ovanför slasktratten, vedspis, kakelugn
och dass på gården. Jag flyttade in där med några pinaler jag skaffat. Vilken lycka!
Där i närheten träffade jag en gammal rallare som kallades Smån. Han hade jobbat ihop med
min pappa och kunde många historier om honom. Rallarna berättade alltid om sina
arbetskamrater. Ofta handlade det om styrka.
Han drog en historia om en rallare som var så fruktansvärt stark att han kunde bära en
järnvägsräls själv. Det tror jag inte på. Men han hade kanske fått upp den på axeln med hjälp
av andra och orkat hålla den en stund.
Smån var förresten en stadig bit själv. Han hade samma bestämda uppfattning om kamratskap
som min far, att man skulle vara ärlig och aldrig svika. Pappa ansåg att norrlänningar var det