Stålan - Marxistarkiv

Jösses så glad jag var när jag körde hemåt. Jag tänkte på hjälpen jag fått av vaktmästaren i
porten. Honom kommer jag aldrig att glömma.
56
Jobbet tog bara ett par veckor. Med lätta steg gick jag upp till Isak, som han kallades, och sa
att vi var klara. Vid det laget var vi du med varann. Han gav mig annat jobb som fyllde resten
av våra fyra veckor.
När tiden var ute frågade han om jag kunde överta arbetet med en ny barkningsanläggning.
Krylbomontage som höll på med den hade svårt att klara jobbet. Lätt var det ingalunda men
våra gubbar såg också hur bakvänt dom andra bar sig åt.
Vid den tidpunkten hade jag lärt känna Krylbomontages konstruktörer ingenjör Spets och
Johan Larsson. Johan hade kommit i krakel med ledningen för Skoghallsverken och med Isak
och förklarats icke önskvärd där.
Barkningsanläggningen skulle vara färdig ett visst datum. Jag sa till Isak att jag måste prata
med mina gubbar innan vår firma åtog sig jobbet. Vi tog rast och jag sa till dom att jag var
tveksam men det var jag ensam om. Ta jobbet du, vi hänger i natt och dag om så är, sa dom.
Deras entusiasm gjorde slut på mina betänkligheter.
Två dagar senare hade vi tagit över från Krylbomontage. Isak gav mig fria händer och lovade
oss assistans från Skoghallsverkens tekniker vid behov. Jag fick ta dit så många montörer jag
ville ha. Kostnaderna var inget problem, huvudsaken var att vi blev klara i tid.
Vi började sju på morgnarna, tog bara korta raster och jobbade över varenda kväll och alla
veckoslut. Ingenjör Spets hjälpte oss med konstruktionen. Den bestod av en Cambio
barkningsmaskin från Söderhamn och en huggmaskin. Det handlade om att styra flödet av
stockar till maskinerna och sortera dom.
Flisen gick till kokeriet och barken till sodahuspannorna. Barken eldades upp ihop med olja
och skulle vara lagom fuktig. Är den för torr eller för sur sjunker bränslevärdet.
Vi tillverkade s.k. stup för huggeriet, koniska plåttrattar med 45 graders lutning som stockarna
tippade ner i. Ett stup var felräknat och gick inte in. Vi måste riva en tegelvägg och växla av
med balkar som bärning. Gubbarna hade inte tålamod att vänta på byggnadsarbetare utan slog
ner väggen själva med släggor.
Stupet kom in och på plats utan några svårigheter. Det vägde fem–sex ton. När man håller på
med tunga grejer får man aldrig forcera, man måste se och planera så det går lekande lätt.
Gubbarna deltog helhjärtat i att bemästra olika problem och tänka ut lösningar. Vi hade en fin
gemenskap och blev färdiga i god tid. Mot slutet jobbade vi mycket ihärdigt och införde
kvinnoförbud för att inte sänka tempot. Alla avstod från att träffa brudar.
Ingenjör Spets var glad som en lärka för att vi gemensamt lyckats med en ny konstruktion på
barkningsanläggningen. Den fungerade utmärkt. Ryktet om den spreds över landet av chefstekniker
som pratades vid. Under kommande år fick vi bygga den sorten på flera andra massafabriker.
Firmans gubbar blev smått berömda för sin prestation och själv höjdes jag till skyarna som
förutseende organisatör. Alla var lite utpumpade mot slutet men när jobbet flyter bra gör det
inget att man blir trött. Får man dessutom bra betalt är allting frid och fröjd.
– Hur firade ni segern?
– Vi slog runt förstås, gick ut och åt, drack och dansade. Spets var givetvis med. Han och jag
hade många jobb tillsammans sedan och är en av dom jag haft roligast ihop med. En plötslig
hjärtattack gjorde slut på honom tyvärr.