Stålan - Marxistarkiv

73
På nyårsdagen kom hela gänget upp med blommor åt mig. Dom hade förstås jobbat på
förmiddagen. Bara en av er får komma hit och hälsa på hädanefter, sa jag och förklarade att
jag skulle försöka komma loss från lasarettet.
Jag frågade doktorn till råds och underströk att jag måste till jobbet. Nej, nej, så viktigt är
inget jobb, sa han.
Lite senare ljög jag ihop en historia om att jag kontaktat Handkirurgen på Sahlgrenska
sjukhuset i Göteborg. Utmärkt, sa han, dom har landets bästa handkirurger. Vi ordnar en
ambulans. Det behövs inte, sa jag, en av mina killar kör mig.
Jag blev utskriven med papper till Sahlgrenska men åkte till Iggesund. Lille-Ståhl – vi är inte
släkt – klättrade efter mig överallt som vakt. Vänster tumme och höger lillfinger stack fram ur
gipset så jag hade två klor att hålla i mig med.
– Gjorde du någon nytta?
– Killarna hade klarat sig lika bra utan mig. Bättre antagligen. Jag inser ju att det måste ha
känts mycket pressande för dom att ha en halvtokig människa springande där. Alldeles i
onödan dessutom. Jag var inte vid mina sinnens fulla bruk.
– Ett exempel på hierarkins hållfasthet.
– Det kan man nog säga.
– Sådant som bevisas i krig och katastrofer. Det är inte lätt att ta ifrån chefen befälet.
– Nej sannerligen.
– Om någon av killarna resolut sagt åt dig, att kom med här, nu kör jag hem dig till Göteborg,
då hade du väl gett dig?
– Absolut. Om någon sagt att nu håller du käften så hade jag gjort det. Men ingen skugga ska
falla över killarna. Dom uppträdde hundraprocentigt lojalt, den finaste egenskap jag kunde
tänka mig.
I trettonhelgen körde vi igång och allt fungerade. Jag satte mig i bilen för att åka hem och höll
mig till stora vägar. Bilen var en Mercedes diesel med automatlåda, vilket underlättade för
mina gipspaket till händer.
På vägen in mot Uppsala insåg jag att jag inte skulle orka ända till Göteborg. Jag var
fullkomligt slut. När jag kom till mitt stamlokus i Uppsala bad jag tjejen där att ta pengar som
killarna lagt i min ytterficka och slå telefonnumret till Hasse komålare och hans Hilja i Nacka.
Åk sakta, manade han.
Jag fick mat och några glas whisky. Komålarn märkte att det luktade illa om mina händer men
jag vägrade åka till sjukhus. Jag var en enveten jävla idiot. Inte ens en kavaj eller rock kunde
jag sätta på mig utan hjälp. Skjortor hade killarna klipp upp så jag kunde kränga på mig dom.
Nästa dag åkte jag hem. Du kan inte köra med gipset synligt, sa Hasse, du åker fast om
polisen ser det. Hilja och han klippte sönder ett par handskar och tråcklade fast dom över
gipset. Hasse tankade bilen åt mig så det räckte hem och Hilja gjorde i ordning matsäck. Så
uppträder riktiga kompisar.
– Konstigt att dom inte stoppade dig.
– Jag spelade min roll så bra att ingen fattade hur illa däran jag var. Händerna värkte. Jag
ringde till Annie och sa att jag skulle åka direkt till Sahlgrenska. Hon visste att jag var skadad
men inte hur allvarligt. Jag bad henne hämta bilen.