Stålan - Marxistarkiv

6
En som hette Gunnar brukade få stryk i rumpan; han var vild i överkant kanske. Själv fick jag
smaka rottingen i handflatan många gånger. Det kunde vara för rätt oskyldiga saker, att man
kastat en papperstuss på en tjej och liknande.
– Sköt ni med läskpapperstussar doppade i bläck också?
– Jadå, med slangbellor. Det blev blåa fläckar i taket, piaff! Blåa fingrar fick man också av att
doppa läskpappersbiten i bläckhornet och skjuta iväg den. Blev det förhör och fingerkontroll
låg man illa till.
I småskolan och i tredje och fjärde hade vi lärarinnor som var snällare. Fast vi gjorde nog inte
lika mycket sattyg heller när vi var mindre.
Utöver dom tre skolsalarna fanns en slöjdsal där vi skulle hyvla en pinne tills den blev absolut
rak och en annan pinne med ett par jack i att bära paket med. Och vi fick lära oss använda
vinkel förstås. Slöjdundervisningen var i stort sett en parodi. Tänk om vi hade fått använda
tiden till något vettigt istället.
– Hur många ungar var ni?
– Ungefär 20 i varje skolsal tror jag, omkring 60 sammanlagt. Läraren eller lärarinnan hade ju
två klasser att undervisa samtidigt. Dom hann nog inte med att hålla ögonen på den enskilde
eleven och hjälpa sådana som bäst behövde det.
– I min storskola utanför Västerås satt fyra klasser i samma sal men ändå var vi bara 20-25
stycken. Vi undervisades av en pensionerad farbror som faktiskt var en duglig lärare. Nyström
hette han. Vi hade ett system med femdagarsvecka. Tredje och fjärde klass var lediga på
onsdagarna, femte och sjätte på lördagarna. Då hade han bara två klasser att undervisa.
– Läraren vi hade i femte och sjätte i Fjärås hette Ordal. Jag fick bra betyg av honom för jag
var rätt flitig, men delvis berodde det nog på att jag jobbade gratis i hans trädgård.
Jag fick aldrig några pengar av honom. Enda lönen var lite frukt om jag plockade hans äpplen
och päron. Jag tyckte det var ett tvångsarbete att vara i hans trädgård och talade med mamma
om det. Vi behövde ju pengar jämt. Men det var inte möjligt för oss att säga ifrån.
Böndernas barn kom regelbundet med ägg, ostar och annat till honom. Vi hade inget sådant
att ge bort så det fick bli trädgårdsarbete. Att gåvorna var mutor med tanke på betygen visste
alla. Det enda vi kunde åstadkomma var buketter med liljekonvaljer och andra vårblommor att
ha med till skolan.
– Lärare var kanske inte så välbetalda.
– Jag vet inte. Men dom hade stor makt. Prästen och kantorn och lärarn styrde och ställde ihop
med storbönderna. Fjärdingsman var väl också med på ett hörn om någon skulle straffas.
– När infördes fullmäktige, var det inte i slutet av 30-talet? Kommunalstämman som fanns
tidigare kunde vem som helst gå på. Men vanliga dödliga yttrade sig sällan eller aldrig.
Stämman var i själva verket inte särskilt demokratisk.
– Jag minns att det var kommunalval i Fjärås och att mina föräldrar röstade på en sosse som
hette Rudolf Larsson. Han var den enda arbetaren i fullmäktige. Trots det fick han igenom
vissa förslag, bl.a. om mjölktilldelning, berättade pappa. Fattiga familjer fick hämta några liter
mjölk dagligen hos någon bonde på kommunens bekostnad. Det var inte så kul att hämta den
där fattigmjölken.
Rudolf var järnvägare. Så småningom blev han politiskt anställd, fick betalda uppdrag så han
kunde leva på det och hann inte längre arbeta vid järnvägen. Den vanliga tågordningen.