Stålan - Marxistarkiv

64
Det var den första helautomatiserade barkningsanläggningen styrd av fotoceller. Hasse Spets,
konstruktören jag lärt känna när vi jobbade på Skoghallsverken, var med och alla tyckte det
var ett väldigt spännande arbete.
Vi byggde om hela anläggningen från det massaveden kom på bilarna, sorterades, barkades
och höggs till flis som gick till kokeriet på långa transportörer. Barken vandrade till
sodapannan. Jobbet tog ett par år för som mest 20 man. Ibland var vi bara några stycken.
Fördelen med KBA var att vi hade många montageplatser. Principen för organisationen är att
inte ha fler montörer än absolut nödvändigt vid varje tidpunkt på varje ställe. Om ASJ haft
monteringen hade dom antagligen skickat dit 10 man och låtit dom gå där hela tiden av brist
på liknande arbeten att alternera med.
Det lönade sig förbannat bra för ASJ att anlita oss.
– Vilket i sin tur krävde noggrann planering hos er?
– Ja ibland for jag praktiskt taget dygnet runt mellan våra arbetsplatser för att se var jobbet
behövde forceras och var det gick att ta loss en eller flera killar till ett annat ställe där fler
behövdes. Jag kan dessbättre klara mig med lite sömn när det kniper.
– Ni var alltså lönsamma för era uppdragsgivare.
– Annars hade vi inte fått några jobb. Våra montörer tjänade också ganska bra. Förstklassigt
folk får man bara om man betalar ordentligt.
Ingenjör Karl-Erik Löjberg var näst högst i rang på Aspa bruk men i praktiken den verklige
chefen. Hasse Spets och jag hade redan då haft mycket skoj tillsammans, lite halvtokiga som
vi var bägge. Vi blev goda vänner med Karl-Erik också. Nu var vi tre och det stod inte på
förrän vi var sex.
För Hasses och min del spelade det ingen roll om folk kände till våra kvinnoaffärer. För Karl-
Erik var det ett känsligt kapitel som måste hållas hemligt. Han hade familj precis som vi fast
med den skillnaden att han bodde där.
Karl-Erik hade för vana att föra dagbok och skriva upp allting. Man kunde fråga honom om
tidpunkter och detaljer på jobb vi gjort och när han tittat i dagboken hade han svaret. Det var
en stor fördel att kunna få klart besked.
Vi varnade honom för att skriva om älskarinnan. Hon var sjuksköterska och han var väldigt
förtjust i henne. Det var han också i sin fru, en mycket fin människa.
Han fick cancer och blev inlagd på sjukhuset där hans tjej jobbade och lyckades ordna så att
han fick ligga på hennes avdelning. Han dog. Det var hemskt sorgligt och vi kände oss djupt
bedrövade. Det är inte roligt att se en kompis tyna bort och sedan följa honom till graven.
Något år efteråt började hans fru rota i hans saker och hittade dagboken. I den stod det inte
bara om jobbet utan också om våra gemensamma eskapader och om kärleken utanför
äktenskapet.
Det blev ett helvetes oväsen. Hon ringde och skällde ut oss så att vi inte var vatten värda.
19
En stor del av min tid gick åt till bilkörning. Åren då jag for omkring som värst körde jag
tusen mil i månaden eller mer. Jag kände vägarna genom landet från norr till söder och öster
till väster.