Stålan - Marxistarkiv

131
På min mormors sida var dom skräddare och mamma blev ju sömmerska. Jag hade en
dragning åt att vara hantverkare precis som dom.
När jag startade eget på Ringön drömde jag inte om något KBA med många anställda. Jag
tänkte bara ha en liten firma där jag kunde rå mig själv och klara försörjningen. Men jag sögs
in i den stora expansionen som accelererade efter kriget.
Det var bara att tuta och köra. Bromsa går inte, då blir man lämnad vid vägkanten. Det är
uppdragsgivarna som bestämmer takten. Du kan inte tacka nej när en uppdragsgivare har
förtroende för ditt företag och beställer ett jobb. Tackar du nej försätter du den andre i en
besvärlig situation eftersom han har räknat med dig.
Att tacka nej är en ovänlig handling som man får sota för senare. Åker du till en verkstad för
att reparera bilen och får till svar att dom inte har tid så tar du någon annan istället och
återvänder inte. Bevarat förtroende är det viktigaste av allt i ett företag. Kostnaderna är inte
det avgörande, förutsatt att dom är rimliga.
KBA var ju både ett tillverkningsföretag och ett servicedito. Vår styrka låg främst på
montagesidan och berodde framförallt på att vi inte var fastlåsta i något bestämt mönster.
Jobbet utvecklades hela tiden genom ett flöde av idéer. Ändringar och förbättringar av
konstruktioner och arbetsmetoder diskuterades oavbrutet.
Vi hade aldrig någon förslagslåda och inte heller några belöningar. Praktiskt taget alla var så
engagerade i företaget att sådana morötter aldrig behövdes. Jag tror man med fog kan säga att
vi i ledningen var ytterst lyhörda och vidarebefordrade varenda ny idé till konstruktörerna och
arkitekterna som ritade åt oss.
– Det låter förträffligt. Hur är det, har du inga lik alls i garderoben?
– Jag står för vad jag gjort och har redovisat det öppet för dig. Har jag glömt något så handlar
det om oväsentligheter. Allt det viktiga minns jag. När jag kompromissat med moralen och
gått med på mutor i någon form, då har det varit förutsättningen för att få en entreprenad. Det
är ett oskick som jag aldrig själv tagit initiativet till.
Hos svenska folket finns en utbredd tro att företagare är någon sorts skumraskfigurer.
Uttrycket bilskojare har häftat vid enmansföretagare även i andra branscher. Det har förvisso
funnits ohederliga bilnasare som lurat okunniga att köpa värdelösa rishögar, men antalet
sådana skojare har inte varit särskilt högt.
Det är alltid småföretagare som blir misstänkta. Är företaget bara tillräckligt stort upphör
sådana anklagelser, för då går det inte att utpeka någon enskild person längre.
Den som startar ett företag måste ha ett stort mått av självöverskattning, annars går det inte.
Man har faktiskt många odds mot sig och måste vara helt övertygad om att man i motsats till
alla andra klarar tre meter i höjdhopp.
Värsta hindret är den väldiga snårskog av bestämmelser som olika myndigheter utfärdat och
ständigt vidgar. Småföretagaren som startat en tillverkning av något slag och behöver ägna all
uppmärksamhet åt den drunknar i papper, formulär som ska fyllas i.
Om han eller hon har ett par anställda blir det ännu värre. Det handlar inte enbart om att fylla i
blanketterna, först måste man räkna ut det som ska fyllas i.
Övertid t.ex. ska rapporteras så man inte överskrider tillåtet antal timmar. Räknar man med att
överskrida måste man ansöka om det i förväg, en månad i taget. Hur ska en småföretagare
kunna veta att det kommer en beställning om tre veckor som är större än väntat?