Stålan - Marxistarkiv

40
bästa folket. Har du fått en norrlänning till vän blir du aldrig besviken, sa han. Vänskap fick
aldrig brytas, den var helig.
Senare hörde jag att Smån tagit livet av sig. Han hade stoppat en dynamitgubbe i munnen och
tänt på. Varför vet jag inte. Han kanske blev för ensam och övergiven, gammal och försupen
som han var.
Efteråt hade lite slamsor av honom samlats ihop att begravas. Det var i en trappuppgång och
fruktansvärt, sa folk som såg det, blod och skit överallt. Ett oaptitligt sätt att ta livet av sig på.
Vilken nervspänning förresten att stå med stubintråden brinnande! Fast det var kanske
snabbstubin.
Min äldsta bror, som gick till sjöss 1939, kom hem efter drygt sex år med sin mörkhyade fru
och deras barn. Det blev ett glatt återseende. Frun var en livlig och glad kvinna. Dom hade
ingenstans att bo så jag fick dela med mig.
Det blev rätt trångt. Jag pratade med värden och dom fick överta kontraktet. Sedan tog jag
min väska och gav mig ut på stan igen, hyrde ett rum eller bodde hos någon kompis. Ja du vet
ju själv hur det var.
– Jovars.
– Fast snart hade jag bostadsfrågan ordnad för ett helt år framåt. Jag skulle in i lumpen.
– Var låg du?
– På LV6 här i Göteborg. Det låg där Högsbo sjukhus ligger. Att göra lumpen på så nära håll
tyckte jag var idealiskt, rena svinturen faktiskt för jag hade inte uttryckt något önskemål vid
mönstringen om vart jag ville komma.
Vi fick en praktkille som chef. Löjtnant Roos hette han. Alla rekryter gillade honom. Han var
sosse. Jag prenumererade på Arbetar-Tidningen men den fick man inte ha innanför grindarna
för att den var kommunistisk.
Jag berättade det där för löjtnanten. Han hade en gammal damcykel som han åkte hem på
varje dag till frun för att äta lunch. På återvägen hämtade han min tidning och smugglade in
den på pakethållaren.
Min första kontrovers med militärlivet gällde korum, en uniformerad andakt i regementets
gudstjänstlokal. Jag var ju ateist och nekade att gå in. Men jag vägrade inte att tåga i ledet
fram till dörren.
Jag blev anklagad för ordervägran och skulle inför krigsrätt. Men religionsfrihet hade
genomförts då och jag frikändes på ett tidigt stadium därför att jag varit på plats i ledet.
Det var en lyckträff att jag klarade mig, jag visste ingenting om reglerna utan kände bara stark
motvilja att gå in i en lokal och lyssna på en prelat som till på köpet bar uniform. Resultatet av
min revolt blev att jag även slapp gå i ledet fram till dörren.
Trots det där blev jag uttagen till befälselev vilket inte precis gladde mig. Ingvar Lindvall, en
från mina hemtrakter jag var kompis med, blev också uttagen. Vi kunde inte tänka oss att bli
befäl och diskuterade hur vi skulle slippa.
En dag kom det upp ett papper på anslagstavlan om att den som anmäler sig frivilligt till
pjäsmekanisk utbildning därmed befrias från andra uppdrag.
Jag var den förste som såg det och gick raka vägen till vår kapten och anmälde mig till
utbildningen. Han ville inte gärna anteckna mig eftersom jag skulle bli befälselev, men kunde
inte neka heller för det var han som undertecknat skrivelsen på anslagstavlan.