Stålan - Marxistarkiv

94
– Nej, jag var ju en ganska god organisatör och har inte haft svårt att hålla isär saker
åtminstone. Men det hände ju att någon annan ringde under ett besök. Det störde sällan friden.
Jag hade inte avgett några löften.
I Eskilstuna bodde en frånskild tjej jag gillade. Hon hette Anja och var 15-20 år yngre än jag.
Vi var ute och gick när jag fick syn på en dubbelsäng i en affär. Den köpte jag och tog hem.
Vi hade en lastbil i KBA som kom uppåt landet med material emellanåt och sängen fick följa
med på flaket till Lindome. En pick-up med dubbelhytt hade vi också.
Anja började prata mer och mer om vår gemensamma framtid i göteborgstrakten. Vi tyckte
mycket om varann men jag var inte beredd att dela bostad med henne.
En dag kom hon helt sonika med sina två barn. Hon hade sagt upp sig på jobbet, lämnat
lägenheten och magasinerat möblerna. Jag hade varit överens om att hon skulle göra det,
påstod hon. Det är möjligt att jag pratat en del dumheter vid något tillfälle. Ett uns sanning,
inte mer, fanns kanske i det hon sa.
– Vad gjorde du?
– Accepterade förhållandet under en övergångstid. Hennes barn började skolan i Lindome.
Efter ett halvår tyckte jag att allting hade blivit lika besvärligt som när jag var gift.
Samboförhållanden var heller inte godkända på samma sätt som nu.
Till slut blev jag tvungen att göra något åt saken. Jag har ju ingenstans att bo, sa hon. Det går
inte att få bostad utan att ha arbete.
Jag kände en arbetsledare på ett företag i Eskilstuna som tillverkade knivar m.m. och bad
honom hjälpa mig att skaffa Anja jobb så hon kunde få en lägenhet. Alternativet var att jag
gick i borgen och tog ansvar för hyran. Det hade jag inte lust med.
Det går väl att ordna, sa killen på företaget och det gjorde han. Vi åkte upp till Eskilstuna.
Anja fick anställningspapper av honom och nästa anhalt var bostadsbolagets kontor. Hon fick
en lägenhet på stubinen i den stadsdel där hon helst ville bo.
Hennes väninnor bodde i närheten och även killen som gett henne jobb bodde där med sin
familj. Barnen kunde börja i sin gamla skola. Anja och jag kunde sära på oss utan att bli
fiender.
Ett par dagar innan hon skulle börja jobba tog jag lastbilen och stuvade hennes grejer och
några av mina egna på flaket och körde till Eskilstuna. Telefon hade vi också hunnit ordna till
lägenheten.
Hennes barn hade jag inte några större problem med under det där året. Jag har alltid tyckt om
barn och aldrig sett dom enbart som andras ungar. Barn är det finaste och oskyldigaste som
finns.
Anja och jag fortsatte att ha kontakt ett par månader efter flyttningen. En gång när jag låg
över sa hon att hon slutat jobbet. Strax efter träffade hon en kille som hon gifte sig med. Våra
vägar skildes.
Så var jag fri igen. Jag ville helst vara ensam och kunna bjuda hem mina vänner då och då,
både manliga och kvinnliga. Eller bara odla min lilla täppa. Häcken runt gräsmattan var så tät
att man kunde vistas där naken. Vilket gav möjlighet till ogenerade och trevliga stunder
sommartid. Inga höga hus i närheten gav insyn. Rena paradiset.
Grannarna var trevliga. Vi hejade på varann men umgicks inte. När jag hade fest stördes ingen
för det fanns tjocka brandmurar mellan husen.