Stålan - Marxistarkiv

113
Snart nog fick jag en inbjudan från delstatsregeringens lokaliseringsmyndighet att komma till
Belfast och diskutera.
Utlänningar på besök i Belfast brukar bo på Hotel Europa och där tog Bill och jag in. En mur
av cementsten skyddar hotellet någorlunda mot skottsalvor och handgranater, vanliga
argument i den politiska kampen om Nord-Irlands tillhörighet.
Vakter kontrollerar väskornas innehåll och kroppsvisiterar alla som går in på hotellet så att
ingen gömmer vapen och sprängämnen. Samma procedur upprepas överallt i affärer och
varuhus, offentliga byggnader osv. Armén av kontrollanter kostar förmodligen mastiga
summor.
Utlänningar brukar placeras 8-9 våningar upp i hotellet för säkerhets skull. Det har hänt att
handgranater kastats över muren och hamnat i någon av dom nedersta våningarna.
Affärsmännen vi samarbetade med kom och väckte oss tidigt första morgonen för att vi skulle
hinna äta frukost ihop före åtta, då mötet med myndigheterna började. Båda var
utomordentligt artiga, åt frukost med oss varje morgon och följde oss hela dagarna ända till
sena kvällen om vi så önskade.
Förhandlingarna slutade vid lunchtid. Då bjöds man på whisky eller öl och sedan mat. Alla
stannade hela eftermiddagen i restaurangen eller baren, pratade och drack. Deras öl var gott
och billigt. Något egentligt arbete uträttades tydligen inte efter 12-slaget. För oss var det ett
ovant beteende.
När vi satt på Utvecklingsbanken och förhandlade var det samma sak, efter lunch bara
informellt prat och en mera lössläppt stil. Vi höll på en vecka på det viset.
– Kom ni fram till något?
– Tågordningen är att motparten ska lägga fram saken för sina överordnade och sedan träffas
man igen vid ett senare tillfälle. Vi för vår del sa att vi skulle diskutera förslagen i KBA:s
företagsledning.
Det är inte lång bit från Göteborg till Belfast så vi for dit ganska ofta. Reslusten ökade av att
vi träffat ett par brudar i Belfast. Det gjorde vi i baren till en restaurang i väntan på lunch som
någon av myndigheterna bjöd på. Tjejerna satt där med var sin drink. Vi kom i snack och fick
deras telefonnummer.
Samma kväll ringde vi och bjöd in dom till hotellets restaurang. Dom kom gärna. Det var två
frånskilda brudar i 35-årsåldern med var sin unge och egna lägenheter. Sedan träffades vi
varenda kväll. Våra irländska affärskompanjoner gladde sig förmodligen när dom slapp oss
och kunde gå hem till sina familjer.
Båda tjejerna jobbade på kontor och verkade tjäna hyfsat för dom hade var sin bil bl.a. Mat
och dryck kostade inte mycket på krogarna men dom ville sällan ha något käk. Ibland bjöd
någon av dom hem oss på mat.
Det var kallt i deras lägenheter. Man satt vid kolelden och blev stekt på ena sidan och kyld på
den andra. Tjejen jag uppvaktade hade en 10-årig son. Han höll till i sitt rum för det mesta.
Hon hade någon sorts eluppvärmning under slafen som gjorde sängkläderna glödheta.
Tjejerna var katoliker och höll rätt starkt på Nord-Irlands frigörelse från Storbritannien. Det
var den enda yttring av deras katolicism vi märkte, annars var dom som vilka kvinnor som
helst. Engelsmän gillade dom inte förstås. Man fick vara försiktig i Belfast så man inte blev
tagen för engelsman.