Stålan - Marxistarkiv

24
elektromekanisk fabrik som tillverkade elapparater, frånslag och tillslag och sådant. Jag fick
sommarkneg där som springschas.
En gång fick jag böter av ordningsmakten för att jag släppt styret. Fem kronor skulle jag
betala. Så mycket ägde jag inte så jag fick göra avbetalningar hos snuten på Spannmålsgatan.
Boten blev betald så småningom.
På kvällarna jobbade jag på Liseberg. Det ansökte jag om redan på vintern. Ibland gick jag
och dansade på Rotundan eller Rota som danssalongen kallades. Där träffade jag vaktmästare
Forsberg och pratade med honom om sommarjobb. Det ordnade sig.
Han blev min förman när jag började där. Det var säsongsarbete och bättre betalt än
växthuset. Jag jobbade alla kvällar utom måndagar då det var stängt. På vardagskvällar
slutade jag klockan elva, lördagar tolv, då började jag redan vid tretiden.
Liseberg är ett vackert område. Ibland undrade jag hur det såg ut där då pappa var liten.
Bäst av allt var att plocka papper. Folk såg ner på en när man gick och plockade men jag tog
inte åt mig av deras gliringar och blickar. Dom fattade inte att plockningen var lönande. Jag
hittade tioöringar och andra småmynt, ibland enkronor. En gång en hel femma, otroligt! Det
var glada fynd.
– Hade du uniform?
– Bara uniformsmössa som markering av att man tillhörde personalen. På Liseberg var
ledningen rädd om sina anställda, särskilt äldre som körde maskinerna. Det var livsviktigt att
ha rejält folk som kom till jobbet varje dag.
Vi yngre fick lära oss olika saker. Jag lärde mig köra berg- och dalbanan och kunde rycka in
där vid behov. Det gällde att hålla rätt hastighet vilket man snart lärde sig. I vagnen fanns en
bromsspak.
En del backar var så branta att man måste bromsa lite så inte vagnen flög av i en kurva. Över
krönen skulle vagnen gå sakta för att inte lätta från spåret och segla bort som en raket. Vid
banans slut skulle vagnen bromsas in snyggt.
Tack vare kvällsjobbet kände jag mig för första gången riktigt välbärgad.
Liseberg har jag alltid gillat.
7
På yrkesskolan frodades ett härligt kamratskap. Vi höll ihop i vått och torrt, inte minst mot
mölndalskillarna som jagade oss för tjejernas skull. Jag sällskapade lite med en brud som
hette Kerstin och bodde nere i Åby. Killarna stod inte ut med det utan betraktade henne
tydligen som sin egendom.
Flera gånger när jag skulle gå hem från henne måste jag springa över åkrarna för att klara
mig. Några gånger fick jag stryk. Det var ofta hårda tag mellan dom och oss.
Gick man ensam utan att komma från en tjej blev man inte handgripligen antastad, bara med
ord. Bohuslänningar kallade dom oss med förakt i rösten. Det betydde bondlurk ungefär.
– En överlägsenhetskänsla för att dom var stadsbor kanske?
– Jag tror snarare att dom kände sig underlägsna. Vi lärde oss ett yrke. Dessutom höll vi på
med revyer och lite teater. Sådant var vanligt i föreningsvärlden. Jag var själv med på ett
obetydligt hörn.