Stålan - Marxistarkiv

99
på inhemska företag eller utländska firmor. I ministerierna arbetade kvinnliga sekreterare med
hög utbildning och avlöning. Dom var svåra att få kontakt med.
Bordeller fanns inte. Hade det funnits skulle jag nog fått höra om det vid mina besök.
Montörerna bjöd på fest ibland. Kocken var med på noterna och stekte en hel gris som han
köpt på torget. Han hade f.ö. bra betalt. Kubanerna kom på festen i sällskap med sina
angolanska tjejer. Inga kubanskor fanns i Angola vad jag vet. Kubakillarna var i allmänhet
lika svarta som angolanerna.
Jag tror våra killar låg bra till bland tjejerna därnere. Dom var främmande och lockande,
generösa med gott om pengar. Kubanerna var också främlingar men skilde sig inte lika
mycket från befolkningen ifråga om språk och hudfärg och tillgång på kontanter.
Montörerna och kubanerna bytte gärna varor. Det rådde ett gott förhållande mellan vår camp
och deras. Våran bestod av husvagnar i ring vid byggplatsen där soldater gick vakt.
Byggplåten kunde få fötter annars och bli byggmaterial på annat håll. Nattetid lyste en hög
strålkastare upp området.
En i Volvogänget hette Kenneth och var egentligen serviceman för Volvo Penta men
avdelningen fungerade inte. Han var hemmastadd i Luanda, talade god engelska och flytande
portugisiska och kände folk överallt, bl.a. alla i regeringen och många andra myndigheter.
KBA behövde en fixare som kunde öppna en del dörrar och Kenneth var mannen. Volvo hade
inget emot att släppa honom. Deras linje var att bara ha folk två år på samma ställe, sedan
blev dom lätt insyltade med lokala affärsmän som ville köpa verktyg och annat.
Jag anställde Kenneth. Han kallades Kenneth Kaunda efter presidenten i grannlandet Zambia.
När jag kom på besök kinesade jag hos honom. Han hade en lägenhet. Jag satte en potatis i en
hink jord på hans balkong en gång och nästa gång jag kom var hinken full av ätbara knölar.
Allting växte fort i värmen.
Kenneth som var dansk gifte sig med en angolanska sedan och stannade i Luanda. Han var av
samma läggning som befolkningen och trivdes som fisken i vattnet.
31
Montörerna vi hade i Luanda var starka och friska. Utomordentligt renliga också av allt
duschande i värmen. Ändå betalade vi för säkerhets skull en sjuksköterska att hålla ett
vakande öga på killarna. Tropiska sjukdomar är inte att leka med.
Hon hette Fatima och var kunnig och bra. Killarna gillade henne. Både hon och hennes man,
som hade en affär, hörde hemma i det övre inkomstskiktet i Luanda.
Vi hade också kontakt med en läkare som skulle hjälpa till om det blev nödvändigt. Han var
dessutom viceminister i angolanska hälsovårdsministeriet.
Volvos folk hjälpte oss med sjukvårdskontakterna och tipsade också om en sommarstuga vi
hyrde för rekreation. Den hade sannolikt ägts av någon portugis som stuckit därifrån när
landet blev självständigt.
Stugan låg på en ö i Atlanten. Det tog ungefär en timme att åka dit med en motorbåt i 30
knops fart. Båten lånade vi av Fatimas man. Ön hette Isla.
– Det betyder ö.
– Jaså. Vi sa aldrig annat än Isla. Killarna brukade åka dit fredag kväll och stanna till söndag.
Jag kom också dit några gånger. Det var nödvändigt att vila ordentligt för klimatet var mycket
krävande.