Stålan - Marxistarkiv

Den sommar jag fyllde åtta år blev jag vallpojke. Det var hos en gubbe som hette Karl
Larsson och bodde i Lygnersvik vid sjön Lygnern. Jag vallade hans kalkoner.
5
Gubben var så tjock att det var synd om honom. Han kom inte åt sina skosnören för magens
skull. Jag gick till honom direkt efter skolan. Han var hemskt snäll. Kalkonerna följdes åt för
det mesta och var lätta att valla. Jag hade ett långt spö att mota flocken med. Det var väl 25
stycken kanske.
Betalningen var ett par tioöringar eller en tjugofemöring som han gav mig när det blev kväll.
Jag brukade få smörgås av honom men ingen lagad mat. Han hade några vackra påfåglar
också. Vi beundrade tupparnas stjärtar och plockade fjädrar som dom tappat.
Året därpå hade han skaffat får som jag vallade i dikesrenar och skogsgläntor. Det var svårare.
Dom örade in överallt på andras mark. Betalningen var densamma men jag fick ett mål mat
också, riktig kalasmat tyckte jag, mat man blev mätt av.
– Kvällsmat?
– Nej vid fyratiden. Bönderna hade en måltid då som kallades merafta. Dom arbetade hårt och
behövde mycket i magen för att orka.
– Hur gick det för dig i skolan?
– Jag hade nog lätt för allting utom välskrivning. Skriva är jag dålig på fortfarande, men sedan
jag blev av med högra tummen i en olycka har jag åtminstone det att skylla på.
Räkning var jag bra på. Och geografi. Kristendom också, det handlade mest om vad Jesus och
dom där killarna sysslade med på den tiden.
– Det som kallades Bibliska historien eller något i den vägen?
– Ja, så tror jag boken hette. I femte och sjätte klass hade vi något som kallades gymnastik. Då
fick vi gå ut och läraren stod och skrek: Givakt! Höfter fäst och ögona böj ungefär.
– Slogs ni mycket?
– Inte så farligt, inga utslagna tänder och sådant. Vi arbetargrabbar och tjejer var inte så
många. Bondungarna var fler, och större och starkare för dom hade mer att äta.
Många av våra uppgörelser ägde rum på stenmuren kring kyrkan. Där tog vi livtag och så
försökte man få motståndaren över kanten. Den som ramlade ner hade förlorat. Det var ärliga
tag, inga sparkar eller rackarknep som nu.
Dom starkaste höll sig kvar längst på muren och det var sällan vi. Flera av dom kraftigaste
bondpojkarna blev brottare. Senare i livet förstod man att det var fina killar.
– Det var tydligen klasskamp där på stenmuren.
– Vi var mycket medvetna om den. Uppdelningen höll i sig när vi slutat skolan och
konfirmerats. Det var otänkbart för oss från arbetarhem att bli medlemmar i SLU – Svenska
Landsbygdens Ungdomsförbund, föregångare till Centerns Ungdomsförbund.
Lika otänkbart var det för bondeungdomen att gå med i SSU. Det enda därutöver att välja på
var IOGT.
I skolan var det inte bara vi ungar som var elaka mot varann då och då. Läraren vi hade i
femte och sjätte klass gav oss rätt mycket stryk med rottingen. När han hade upptäckt något
fuffens man gjort skulle man sträcka fram handflatan och straffas med ett rapp som gjorde
helvetes ont.