Stålan - Marxistarkiv

– Alla visste hur det var ställt så jag fick pula med sådant som inte var för tungt. Jag mådde
t.ex. illa av damm också och kunde inte hålla på med något som dammade.
Då under krigsåren odlade traktens bönder mycket pepparrot. Två pepparrotskungar köpte
upp och sålde vidare. Åtskilligt gick till Tyskland som råvara för gastillverkning. Det gick
rykten om att gasen användes till att avliva folk, men odlarna fick bra betalt och brydde sig
inte om något annat. Den mentaliteten rådde nog i alla affärer som gjordes med nazisternas
Tyskland.
28
Mestadels jobbade jag hos en bonde som kallades Ambjörns Hugo. Stället intill hette Ryktar
Hermans. Någon tidigare ägare hade kanske varit ryktare. Förr var det ju ett yrke att rykta kor
och hästar. Ett annat ställe där intill hette Bongens.
Vi tänkte aldrig på att namnen var märkliga. Vårt eget ställe kallade vi Stena efter
Frodestenen som stod ett par hundra meter från stugan och var lika hög som den. Kung Frode
av Danmark begravdes där efter ett slag mot svenskarna när Halland var danskt.
Jag var hemma ett halvår. Mamma hade fyllt 50 och ekonomin var lite bättre än förr. Yngsta
barnet, Erik XIV, var åtta år och trängseln i stugan hade minskat, endast fyra barn var kvar
hemma.
Då och då cyklade jag in till den där kliniken på Gibraltargatan i Göteborg för kontroll och till
tandläkaren på Vasagatan.
– Fick ägarna till skrotfirman något straff för det där?
– Inte vad jag vet. Det enda dom drabbades av var skadestånd. Jag fick 99 kronor och 75 öre
och minns hur irriterad stämningen blev för att jag inte hade 25 öre att ge tillbaks. Dom blev
tvungna att växla hundralappen för dom kunde inte tänka sig att skänka mig dom där örena.
Inte förrän ett halvår efter förgiftningen fick jag pengarna.
– Du blev alltså frisk igen.
– Ja, men under många år efteråt tålde jag inte lukten av bränd färg. Om jag eller någon annan
svetsade en plåt som hade lite vanlig målarfärg på baksidan och jag fick lukten i näsan kunde
jag sedan ligga och spy hela natten.
Betyget från yrkesskolan fick jag till slut. Rektorn blev upprörd och arg för att vi avbrutit
verkstadspraktiken, men vi åkte dit och förklarade för honom att vi inte kunde klara oss utan
pengar. Jag fick fullborda praktiken senare, på Götaverken. Där fick jag lite lön under tiden.
8
Morgon och kväll fraktades tusentals götaverkare över älven i träpråmar. Vi stod tätt packade.
Människolasterna drevs av bogserbåtar som töffade vid pråmens sida. Sådana som skulle
hoppa ombord i sista ögonblicket hamnade ibland i plurret och halades upp som halvdränkta
katter.
Omkring 5 000 arbetare förtjänade sitt dagliga bröd på Götaverken. Många bodde på Hisingen
men jag tror flertalet kom från Masthugget och Majorna och andra stadsdelar öster om älven.
Hur många tekniker, tjänstemän och kontorister det fanns på varvet vet jag inte, men det var
flera tusen.
I pråmarna hade man verkligen en känsla av att vara en bland många och likadant var det inne
på varvet. Verkstäder som den jag praktiserat på i Sävedalen kunde fått plats i hundratal där.