Stålan - Marxistarkiv

98
När vi fått jobbet reste fem man ner i första omgången. Vi hade fått löfte om inkvartering av
europeisk standard men därav fanns intet. Killarna ringde hem och klagade. Dom hade inte
ens ett skithus utan fick smyga in i buskarna och huka sig.
Transportministeriet i Luanda var byggherre. Vi skickade ett telex dit att vi skulle ta hem
montörerna om inte utlovat logi ordnades. Ministeriet svarade omgående och frågade om vi
kunde hjälpa till att skaffa husvagnar. Vi återkommer så fort vi fått en offert, svarade vi.
Jag har för mig att det var Kabi vi vände oss till. Vi meddelade priset fritt Göteborg och fick
svaret direkt att ministeriet accepterade. Allt skedde slag i slag och vi skeppade iväg 16 stora
boggievagnar för vi skulle ha 15 man därnere som mest och en vagn behövdes som reserv och
förråd.
Vi skickade också med ett par luftkonditioneringsaggregat extra, reservhjul osv. Det blir
förbannat dyrt om man måste skicka saker efteråt med flyg. En gång blev en I14-balk
bortglömd i en sändning och flygfrakten Göteborg–Luanda kostade skjortan.
Det fanns ingenstans att gå och äta med undantag för ett hotell där väntetiden i allmänhet var
ett par timmar, så vi blev tvungna att ordna egen mathållning. Vi anställde en angolansk kock
och inredde en kökscontainer och en kylcontainer i Fjärås att skeppas iväg till Luanda.
Vattnet där är inte hälsosamt så vi tillverkade ett vattenverk också av rostfria kärl. Efter
kokning och kondensering tillsattes mineraltabletter. Vattnet blev både gott och hälsosamt.
Varje montör kolkade i sig fem–sex liter dagligen i hettan. Drack man för lite fick man
dundrande huvudvärk.
Kocken handlade matvaror på marknaden. Rotfrukter såldes på ett torg, kött på ett annat. Fisk
fanns i mängder, färsk och fin. Samt läckra krabbor och kräftor med väldigt långa ben.
Bläckfisk var stapelföda.
Potatis fanns inte, den fick vi från Danmark tillsammans med en rad andra matvaror som gick
med kylbåtar. Och öl och sprit. Det lokala ölet smakade bra men tog slut då och då.
Volvos folk tipsade om den danska cateringfirman som försåg oss. Vi hade ofta nytta av
Volvos erfarenheter från jobb i fattiga länder, erfarenheter dom beredvilligt lät oss ta del av.
Kubanerna i Angola var också hjälpsamma och hyggliga.
Vi försökte få fram så mycket kunskap som möjligt om angolanska förhållanden före
montörernas avresa. Förutom Volvo var FN-föreningen i Stockholm till god hjälp.
Ett par av killarna hade lätt för språk och gick på portugisisk intensivkurs i Mölndal. Jag var
där själv och försökte men det var bortkastat för min del. Efter en tid i Luanda talade dom där
två bra portugisiska.
Trots hettan måste killarna jobba i rätt tjocka overaller och skor. Vi svetsade och skar och
man kan inte vara halvnaken när det stänker gnistor och flytande metall. Lägger man takplåtar
måste kroppen skyddas från att bli sönderbränd av solen. Killarna spolade overallen med
vatten då och då, det hjälpte.
– Vad gjorde dom på fritiden?
– Slöade och drack öl. Såg på tv eller gick på dans. Det var praktiskt taget kolmörkt i
danslokalerna och dom dansande var svarta så allting blev närmast kolsvart. Montörerna var
brunbrända men lyste ändå som potatisgroddar i lokalen.
Sydatlanten bjuder på fina badstränder nära Luanda. Där gick det att bli bekant med tjejer,
men det fanns inga restauranger att bjuda med någon till. Många svarta brudar var kontorister