Stålan - Marxistarkiv

111
fort jag får loss mina pengar, sa han, det här landet kan explodera när som helst. Dom flyttade
senare till USA.
I Kapstaden var det fridfullt, åtminstone där vi höll till. Större delen av besöket tillbringade vii
huset och på Karstens kontor. Vi gjorde bara en biltur genom stan och gick till fots några
kvarter i centrum. Det rådde slö helgstämning överallt.
Jag hade en polaroidkamera och plåtade Karsten mellan familjens båda hembiträden. Bägge
hade egna barn i s.k. hemländer. Dom fick åka hem och hälsa på ibland och fick även ta ut
semester. Karsten sa att dom två svarta tjejerna hade samma rättigheter och skyldigheter som
anställda har enligt dansk lag.
På kvällarna skötte dom serveringen men var också med när vi satt och pratade.
Rullgardinerna var nerdragna. Apartheidsystemet tillät inte fraternisering mellan svarta och
vita. Att ta en drink ihop som vi gjorde var olagligt.
En vit polis bodde i huset bredvid och han var skyldig att ingripa mot varje form av rasfraternisering.
Om myndigheterna får se bilderna du tog får jag skaka galler i tre månader, sa
Karsten. Vita och svarta fick inte heller sitta bredvid varann i en bil. Men det gick för sig att
en satt i framsätet och en i baksätet.
Vi firade pingst i ett Absurdistan. På annandagen återvände vi till Zimbabwe.
Hälsovårdsministern var huvudperson i våra förhandlingar men han hade bara tid med oss då
och då. Vi diskuterade mest med hans underordnade som var skickliga tekniker och kunde
ställa kniviga frågor om den medicinska och kirurgiska utrustningen.
Jag gjorde klart från början att vii KBA var byggspecialister och inte kunde så mycket om det
övriga. Det förstod dom. Men vi hade med oss broschyrer på engelska om varenda pryl så
dom kunde orientera sig.
Vi offererade en utrustning som inkluderade röntgen, tandläkaravdelning, steriliseringsugn,
kyl, frys och köksutrustning m.m.
Medföljande förråd var avsedda att räcka tre månader från starten. Jag minns inte hur många
miljoner ett sådant hälsocenter eller sjukhus skulle kosta. Vi hade förhört oss om garantier
från statliga Exportkreditnämnden i Stockholm och fått besked om att projektet kunde komma
ifråga. Vi skulle återkomma när vi hade en beställning.
– Hur länge förhandlade ni?
– Vi var i Zimbabwe sammanlagt en månad. Landet hade nyss fått en svart majoritetsregering
utan någon erfarenhet av att regera. Byråkratin fungerade trögt, hälften av tiden satt vi och
väntade. Dom hade en annan tidsuppfattning och vi var inte i stånd att sätta hårt mot hårt och
tvinga dom att passa tider.
En dag fick vi en inbjudan att följa med vice finansministern till hans hemtrakt och valkrets.
Han körde regeringsbilen själv. Vi åkte söderut eller åt sydöst från huvudstaden. Först ska vi
hämta hövdingen, sa han när vi kom fram.
Hövdingen satte sig i framsätet bredvid ministern. Han hade kostym som vi och var ingen
utklädd 1800-talsfigur. Vi hämtade också en kvinnlig läkare som konstigt nog kallades nurse,
sjuksköterska. I kommunalhuset visade vi ritningar och ministern presenterade projektet för
lokala politiker och tjänstemän.
Efteråt blev det diskussion om lämplig placering. Doktorn representerade den medicinska
fackkunskapen.