Stålan - Marxistarkiv

12
Tredje systern hette Majken. Hon blev servitris på Kafé Karla i träkåkarna vid Järntorget där
Folkets hus ligger nu. Det fanns flera kvarter där med små verkstäder och andra verksamheter
i baracker och skjul. Alltihop revs i början av 50-talet.
Lillasystern Barbro som är 21 år yngre än Karla blev tvungen att bo kvar hemma för att hjälpa
mamma och pappa. Bägge började bli gamla och oviga. Barbro jobbade på ålderdomshemmet.
Min näst yngsta syster heter Kerstin. Hon stod i charkuteriaffär och gifte sig med en dansk,
Ludvig Jensen.
Resten av syskonskaran är bröder: Bror som kallas Roland, Rune, jag, Leif, Egon, Elon,
Ingemar och Erik.
Pappa jobbade ofta hos bönder i slutet av 30-talet. Vi hade skaffat hushållsgris och jag minns
att han var hos Ambjörns Hugo där betalningen var gröpe av mald blandsäd åt grisen. Pappa
hade räknat ut exakt hur länge han skulle jobba för en säck gröpe. Han var van att räkna.
Nu har jag jobbat färdigt, sa han och ställde ifrån sig grepen eller gaffeln. Palaver och ny
förhandling. Sedan fortsatte han att arbeta för nästa gröpsäck att bära hem på ryggen till stian.
Ett tag hade han AK-jobb med att slå skärv till vägbyggen. Först sprängde han och sedan slog
han sönder med slägga. Vägen byggdes med större sten i botten och täcktes med skärv. Efter
skärvningen kom ett lager makadam och överst grus.
Kommunalpampen Brattström hade förstås hand om utbetalningen av statliga AK-pengar
precis som allting annat.
Pappa sprängde brunnar också. Han var ju skicklig bergsprängare. Folk började dra in vatten
när jordbrukskrisen var överstånden. Hos Lars i Stena stod kåken på en bergknalle. Pappa
sprängde ett dike i berget för ledningarna in under huset till köket.
Det hände att man fick följa med honom någon dag på arbete, ett eftertraktat privilegium
bland oss pojkar. Han undervisade oss och var väldigt snäll och rädd om oss.
Ett annat nöje man någon sällsynt gång förunnades var att åka med mjölkbilen. John hette
chauffören. Varje gård hade mjölkbord vid landsvägen och ett planterat lövträd som gav
flaskorna skugga. Man fick hjälpa till att lasta mjölkflaskor på flaket. Mejeriet låg i Skene. Dit
var det kul att komma.
Johns bror Gustav i Körkemossen, som vi sa, körde alltid med oxe, både i jordbruket och till
affärn. Deras mamma Augusta bjöd gärna på kakor. Hon var mycket snäll men kakorna var
gamla och luktade illa. Hon var inte så renlig av sig. Vi var inte bortskämda med godsaker
men hennes kakor stoppade vi i fickorna och kastade efteråt.
Sossehövdingen i Fjärås, Rudolf Larsson, hade långt efter vatten och bad pappa ordna en
brunn. En gubbe gick med klyka av al och tog ut vattenådern. Pappa grävde, kom snart till
berg och sprängde sig nedåt. Till slut kom vattnet, iskallt och rent.
Han behövde fördjupa ett par meter för att säkra vattenförsörjningen. Trots att han hinkade
undan stod han ändå ofta med vatten över stövelskaften när han borrade. Att borra för hand
med slägga och stenborr tar tid.
Brunnen blev fin men pappa fick kallbrand i en stortå av kylan. Han hade kanske något sår på
tån. Foten blev blåsvart på några dagar och han åkte till lasarettet i Varberg. Läkarna ville tala
med någon anhörig och min storasyster Aina åkte dit.
Det var långt gånget med pappa. Läkarna var mycket bekymrade angående amputation. Pappa
blev förbannad på att vänta och det hördes när han blev arg.