Stålan - Marxistarkiv

101
Kubikmeter med kläder och annat vällde in. Vi sorterade allt i kartonger och köpte en 20 fots
container för 10-12 000 kr och stuvade den full. Men den förslog inte långt. Det kom mer hela
tiden.
En del kläder var fuktiga och fick hängas på tork för att inte mögla och en del var rena skiten,
paltor vi måste slänga. Vi köpte också en laddning kläder billigt för insamlade medel. Under
en period gick all fritid åt till insamlingen. Det blev fyra containrar sammanlagt.
Fatima tog hand om distributionen till barnhemmen och Kenneth var med förstås, bl.a. på
tidningsbilderna. Han ville gärna synas. Texten berättade om KBA:s insats för
barnhemsbarnen.
– Reagerade någon surt för att det handlade om välgörenhet?
– Nej för tusan, jag hade ju diskuterat igenom projektet mycket noga med myndigheterna för
att undgå missförstånd.
Vi fick tackbrev från vice transportministern, en man som hann med allt, stort som smått.
Ibland kom han till vår camp i Luanda, tog ett glas, pratade lite och for iväg till något annat
ställe tio minuter senare.
När dom nya midjebussarna togs i bruk ställde han sig på busstorget med en megafon och
lärde folk hur dom skulle användas för att inte bli förstörda. Oförtröttligt stod han där och
ropade dag efter dag.
Det hade effekt. Folk lyssnade och lydde. Trängseln var förfärlig. Utan uppmaningar och
tillrättavisningar hade nog rutorna tryckts ut precis som i dom gamla nedslitna bussarna.
Anslag med text hade inte hjälpt. Många kunde inte ens tala portugisiska, mycket mindre läsa
språket. Afrikanska skriftspråk finns inte i Angola.
Inför invigningen av bussterminalen diskuterade vi hur vi skulle kunna bidra till festen. Vi
beslutade att skicka ner 10 000 ballonger. Bussterminalen i Luanda, stod det med portugisisk
text på dom. Vi tryckte motsvarande mängd vykort med bild av terminalen och text om KBA,
Volvo och byggherren.
Fatima sörjde för att barnhemmen fick sin beskärda del av kort och ballonger.
Transportministeriet fick några tusen kort som sedan skickades över hela världen. Reklamen
kostade oss en del men det var väl använda pengar.
Terminalen invigdes av landets president. Det var en stor dag i Luanda. Jag var inte där men
killarna berättade att ballongerna syntes överallt.
Montörerna hade jobbat hårt med bygget, i allmänhet från sex på morgonen när det blev ljust
till sex på kvällen då mörkret föll, minus någon timme för raster. Natten kom tvärt,
skymningen varade högst tio minuter.
När solen försvann kom regnet. Körde man bil blev man tvungen att stanna, så våldsamt var
det. Man såg ingenting. Skyfallet upphörde efter en kvart.
– I Conakry i Guinea var jag med om ett liknande fenomen. Jag besökte en östtysk som bodde
ovanpå i ett gammalt hus. Det var i solnedgången.
Han kastade en blick på klockan, for plötsligt upp ur stolen och började stänga
fönsterluckorna i rasande fart. Det var min första kväll i Guinea och jag trodde han hade fått
spader. Två minuter senare kom kvällsvinden. Hela huset skakade och knakade.
En stund senare var allting tyst och stilla och jag traskade hemåt till lagerlokalen där jag fick
bo gratis i sällskap med kackerlackorna. Skjulet ägdes av en libanesisk köpman som hamnat
där under den franska kolonialtiden. Libanon var ju fransk koloni precis som Guinea.