Stålan - Marxistarkiv

58
Jag åkte bil och hade transitvisum. Klingan hade bokat rum åt mig på ett hotell. På kvällen
käkade vi i hotellmatsalen. Vid bordet bredvid satt två ryssar och åt en rätt som jag aldrig sett.
Den ville jag pröva.
Det är tartarbiff, sa den ena ryssen på ren stockholmska, det äter vi ofta hemma i Sovjet. Han
hette George med engelskt uttal, Djårds, var journalist och bodde i Rostock. Den andre skulle
till Egypten.
Jag berättade att jag var på väg till Rostock. Innan dess skulle jag träffa vice handelsministern.
Weiss tror jag han hette. Klingström föreslog att jag skulle be ministern hjälpa mig att få ett
DDR-visum så jag slapp transitvägen och kunde ta med George i bilen. Det tyckte vi var ett
jävligt bra förslag. Ministern hade en massa idéer om varubetalning när vi träffades nästa dag.
Jag var tveksam till hans förslag om elmotorer, borrmaskiner, slipmaterial och liknande men
tyckte teveapparater lät intressant. I Stockholm hade man börjat med tevesändningar då.
Hemma i Göteborg dröjde det till 1958. Klingström ställde frågan om mitt önskade DDRvisum
i underdånig ton, något han hade lätt för.
– Ja han var en mycket snäll och godtrogen utrikeskorre, såpass att han ibland i partikretsar
kallades Svagström. Hur gick det?
– Ministern lyfte telefonluren och sa några ord. Jag hänvisades till ett annat rum i ministeriet
och fick ett halvårsvisum. Det tog tio minuter. Jag hade väntat att det skulle ta någon dag
åtminstone.
Nu kunde jag åka vilken väg jag ville och behövde inte hålla mig till transitvägen från
Västberlin till... vad heter stan däruppe? Jag träffade förresten en rolig tjej där en gång.
– Du med dina brudar överallt. Var det Stralsund?
– Antagligen. Man var tvungen att åka via Västberlin för att komma in i Östberlin. Jag
tackade Klingan för hjälpen och hämtade George som lovat att vara tolk åt mig i Rostock. Vi
for raka vägen dit och kom fram på kvällen.
Alla hotell var fullbelagda. Ställ bilen så vi åtminstone kan äta och dricka en flaska vin, sa
George. Jag parkerade utanför Internationella Sjömansklubben. George kände föreståndaren.
Vi gick in och hälsade. När han hörde att jag var svensk började han tala danska. Han hade
varit motståndsman i Danmark under kriget och lärt sig språket.
Det var fullt på sjömansklubben också men han ordnade en skrubb åt mig att sova i. I
fortsättningen bokade jag alltid ett rum där när jag skulle till Rostock.
Dagen därpå gick George och jag till rederiet. Det var mest en artighetsvisit med tack för gott
samarbete och sådant. Rederiet var stort. Jag tror inte att någon av cheferna för utrikestrafiken
hade hört talas om mig och min firma. Men det tekniska kunde dom.
På kvällen blev vi bjudna till en fin krog med nattklubb. Redericheferna gick hem relativt
tidigt. George och jag stannade till morgonen. Han blev ordentligt på örat flera gånger. Varje
gång tog han en specialdrink med äggula och kryddor i och kvicknade till igen.
Inga affärer blev gjorda men jag hade skaffat värdefulla kontakter och visum så jag kunde åka
dit när jag ville. Efter hemkomsten ringde jag Hugo Adolfsson som jag träffat på olika
partikonferenser. Han drev affärsverksamhet för SKP:s räkning och hade börjat lukta på det
där med teve.
Jag frågade om han ville följa med till Östberlin. Harald Rubenstein som kunde juridik
frågade jag också. Vi bestämde att dom skulle följa med mig på varvets bekostnad. Klingan
ordnade kontakterna därnere och jag hämtade killarna i Stockholm.