Stålan - Marxistarkiv

8
Taket blev kaffeved men stenväggarna höll. Det dröjde till slutet av 50-talet innan takstolarna
kunde byggas av törvedsvirke som tidigare. För att få det skulle utvalda furor stå med toppen
avsågad i tolv år och fyllas med kåda. Sådant virke blir hårt som glas och ruttnar aldrig. I
skogen händer samma sak när blixten slår sönder en talltopp eller när den skadas av en viss
sorts trädsvamp.
– Mot slutet av 30-talet blev pappa arbetslös och fick inga fler husgrunder att bygga i
Göteborg. Då gick han och gallrade i en bokskog hemma i Fjärås och högg meterved. Grenar
som inte var tillräckligt grova fick vi grabbar ta hem till spisved.
Det var ett hemskt slöseri att hugga ved av grova bokstammar. Så fint virke borde ha använts
till plank och bräder. Gamle Silverskiöld som ägde skogen gjorde vad som helst för att få ihop
pengar till sitt supande.
– Fick du följa med din pappa någon gång när han arbetade i Göteborg?
– Aldrig. Han gick ju till fots för det första. Någon gång fick han kanske skjuts med en lastbil.
Och det fanns ingen plats heller, dom bodde i baracker, hade väl var sin koj. En rätt eländig
tillvaro. Fast tidvis bodde han visst hos sin gamla rallarkompis Smån i Landala. Varför han
kallades så vet jag inte, han var kanske från Småland.
– Hade han matsäck med hemifrån?
– Nej dom lagade sin mat själva.
– Varför cyklade han inte?
– Vi ägde ingen cykel. Han kanske inte kunde cykla heller, fast han sa att han kunde. Jag såg
honom aldrig på cykel. Folk gick mycket på den tiden. Vi gick till Kungsbacka när vi skulle
dit.
– Din mamma också?
– Hon tog bussen. Den gick på fredagarna. Då kunde hon köpa tyg och annat och åka hem
med samma buss. Hon var ofta havande och kunde inte gå så långt. Hennes fetma hindrade
också, hon orkade inte.
När jag var liten och fick lunginflammation bar pappa mig i en filt till doktorn i Kungsbacka,
det var sju kilometer. Och hem igen. Han var stark.
– Efter skoltimmarna skulle ni hjälpa till hemma eller arbeta hos andra. När läste ni era läxor?
– På kvällarna. Det såg mamma till. Vi hade två karbidlampor, en i köket och en i rummet.
Elström var inte indragen.
Vi satt kring köksbordet hela flocken och läste och skrev, övervakade av mamma. Hon
förhörde oss också, hon var väldigt noga. Det var som att ha en extra lärare.
– Med samma auktoritet?
– Vi hade stor respekt för henne. Bråkade man slog hon inte utan ryckte i håret framför
öronen, uppåt. Det gjorde ont så vi höll oss i skinnet mestadels.
Tilltalsordet var alltid mamma, skulle mamma vilja hjälpa... Man duade inte sina föräldrar på
den tiden. Vi fortsatte att säga mamma och pappa även som vuxna. Det ansågs inte värdigt att
var alltför familjär med föräldrarna. Hör du Kalle, sa vi kanske någon gång till pappa, fast
bara på skämt.