Stålan - Marxistarkiv

91
Algeriet blev en ny erfarenhet både för KBA och montörerna. Vi klarade av att arbeta i en
främmande miljö med andra vanor och tänkesätt. Visst var det påfrestande ibland men vi har
ingen anledning att förhäva oss. Deras kultur har funnits mycket längre än vår häruppe vid
polcirkeln.
– Gjorde Medelhavskulturen något bestående intryck på killarna?
– Dom blev nog lite ödmjukare. Och några blev som sagt vinkännare. Det tog flera år innan
dom gick över till starksprit igen.
28
KBA höll på att växa ur kostymen. Verkstan i ladan blev otillräcklig och vi började planera ett
nybygge. Alternativet var att låta företaget stagnera.
Vi köpte en tomt i Fjärås av Kungsbacka kommun till hyfsat pris. Men vi hade otur. Det
behövdes pålning i leran för bärpelarna till traverserna, gjorda för lyft på 20-25 ton. Vi fick
också påla för fundamenten till två tunga maskiner, en gradsax (plåtklippare) och en
bockmaskin för plåt.
Pålningen blev dyr. Saxen också, den kostade en halv miljon vilket var mycket pengar 1975
då verkstan blev klar. Den hade s.k. flytande golv bestående av en betongsula ovanpå leran.
Stommen var ett stålbygge vi tillverkat själva och monterat.
Vi lånade inte så värst mycket till bygget utan utnyttjade investeringsfonden av obeskattade
intäkter från tidigare år.
Bockmaskinen köptes begagnad. Vi hade också valsmaskiner och universalklippmaskiner,
först på avbetalning men sedan ändrat till leasingköp. Det var billigare än att ta lån. Numera
är ju leasing svindyrt.
I byggnaden rymdes också ett nytt kontor, cafeteria, värmeskåp för matlådor,
omklädningsrum, bastu osv. Bygget tog ungefär ett år. Tomten var på 10 000 kvadratmeter.
En del skolungdomar fick sommarjobb med målning, rengöring och andra skitjobb som
yrkesarbetare inte vill hålla på med.
KBA hade bytt bank och anlitade Föreningsbanken i Kungsbacka. Direktör Fagerholm där var
oss till god hjälp på flera sätt, bl.a. genom att rekommendera tjejer till vårt kontor som han
kände från banken och visste vad dom gick för. Tjejerna hade hand om ekonomin och kassan
till dess företaget blev så stort att vi anställde en kamrer.
I samband med flyttningen till nybygget fick hustomten Börje Persson som delvis arbetade på
kontoret i uppdrag att gallra ut och bränna onödiga papper. För sent upptäckte vi att han inte
var rätt man till jobbet. Då hade han eldat upp två års bokföring. Missödet anmäldes till
vederbörande myndigheter.
– Hur många fick plats i den nya verkstan?
– Det skiftade beroende på vad vi tillverkade. En stor konstruktion upptog mer av utrymmet
och då fanns det inte plats för lika många. I genomsnitt var det plats för mellan 30 och 40
gubbar.
Vi fick en ingenjör till utom Janne. Han och kamrern ingick i företagsledningen. Och vi
utökade till två verkmästare. Det var inte alltid samma personer. Folk som inte klarar sina
uppgifter måste man byta ut.
En verkare måste vara en mångkunnig person som gubbarna kan fråga till råds och diskutera
tillverkningsproblem med. Hos oss skulle han också köpa in material till det löpande arbetet: