Stålan - Marxistarkiv

En sommar var Annie och barnen och hälsade på Komålarns fru Hilja i hans föräldrahem i
Västergötland. Jag jobbade som vanligt en dag när en tjej jag kände lite grand ringde och
frågade om jag kunde köra henne till Sätila.
62
Det är en öppen anstalt norr om Kungsbacka. En kille hon sällskapat med tidigare satt av en
månad där för onykterhet. Han hade bett henne göra honom en tjänst och komma dit med
några saker han behövde.
Jag visste att hon och jag hade ett gott öga till varann även om aldrig något blivit sagt. Hon
lämnade över paketet och på hemvägen från Sätila hann vi inte långt förrän vi stannade och
låg med varann i bilen. Hon följde med mig hem och stannade 14 dagar.
Sedan kände vi en mättnad. Det hade varit en härlig tid och fick räcka med det. Vi var överens
och skildes utan krångel. Men alla i huset kände förstås till vad som hänt och någon skulle
naturligtvis skvallra för Annie. Det var bättre att hon fick besked av mig.
När hon kom hem erkände jag vad jag gjort och tog med tidigare otroheter på samma gång.
Det var hårt för Annie. Hon hade aldrig misstänkt något. Vi hade några svåra dagar och nätter
men kunde till slut reparera förhållandet. Jag var fortfarande förälskad i henne och hennes
känslor för mig var inte heller borta.
Vi gjorde en överenskommelse att inte skiljas vad som än hände förrän pojkarna var
tillräckligt stora för att förstå. I vårt fall var det nog ett bra avtal.
18
Mitt varv och flera andra småföretag på Ringön blev uppsagda när Tingstadstunneln
planerades. Bron över älven kunde inte svälja den växande biltrafiken. Den fortsatte att svälla
i accelererat tempo. Senare byggdes en ny bro också, en halvmil längre ner mot älvmynningen.
Kommunalrådet som bestämde då här i stan hette Torsten Henrikson. Jag var upp och pratade
med honom några gånger om problemen. Vi småföretagare ägde byggnaderna men inte
marken. Stan erbjöd oss industritomter i Sisjöområdet ute i Frölunda.
Området var föga lockande, vattensjukt och med dålig bärighet. Att bygga på sankmark är
både dyrt och riskabelt. Det fanns inte en enda byggnad därute men kommunen hade börjat
anlägga vägar, vatten och avlopp.
Vi från Ringön var för små och hade inte ekonomi tillräckligt för köp av industritomter i
Sisjön. Samtidigt var det väldigt ont om lokaler överallt. Omkring 1960 bröt sig många loss
och startade eget, särskilt varvsarbetare.
Det gällde att börja försiktigt i utrymmen som inte var för stora och dyra. Firmorna höll ofta
till i för små lokaler av brist på rimliga alternativ. Kontrollen av sanitära utrymmen var inte så
strikt då.
Själv blev jag utan verkstad alldeles en period och fick hyra in mig hos andra. Det var mycket
besvärligt att hålla på så. Kontor hyrde jag på Husargatan i Haga.
– Vem satt där?
– Jag själv ibland och en tjej som varit kontorist på Mjölkcentralen. Det började med att hon
försökte lifta till jobbet en morgon när hennes bil strejkade. Jag körde henne dit.
Vi bodde i Biskopsgården då och jag åkte samma väg vid samma tid varenda morgon om jag
inte låg ute på jobb. Några dagar senare stod hon och liftade igen för att hennes bil krånglade.
Jag körde henne till jobbet och frågade om vi inte kunde träffas. Hon var snygg faktiskt.