Stålan - Marxistarkiv

114
Vi for till republikens huvudstad Dublin någon söndag i en av tjejernas bil. Man kände sig
friare där. Dublinborna levde utan skräck för bombattentat.
Andra gånger åkte vi ut till västkusten som är mycket vacker med sandstränder, höga klippor
och fågelberg. Londonderry och andra platser med hårda motsättningar mellan folkgrupperna
besökte vi också.
Även våra affärskompanjoner bjöd på bilresor till skilda platser. Den ene var troende katolik,
den andre protestant. Om han var troende vet jag inte. Dom hade inga problem att jobba ihop,
sa dom. Katoliken var helt igenom motståndare till IRA.
Vi kom överens med dom om att hyra in oss på en mässa om uppvärmning och ventilation
som skulle äga rum på ett stort utställningsområde i Belfast. Där gjorde vi en utställning om
jordvärmepumpar och den blev en succé. Ingen annan utställare hade värmepumpar.
Alltihop kostade rätt mycket pengar. Vi anlitade professionellt reklamfolk i Belfast för
utformningen. Jag och specialmontören vi anställt åkte dit och monterade några pumpar,
värmeelement, behållare och kranar som besökarna kunde tappa 55-gradigt varmvatten ur.
Våra värmepumpar behövde en genomströmning av 50 liter vatten i minuten för att fungera.
Rörsystemet som mässan skulle svara för var inte färdigt så vi kunde inte ordna ett slutet
cirkulationssystem utan fick istället ta vatten från vattenledningarna och låta det forsa ut i
avloppssystemet, tre kubikmeter i timmen per pump.
Mässbesökarna kände på varmvattnet och tyckte det var ett hokus pokus vi åstadkom med
värmepumparna. Flera tusen fyllde i formulär vi hade till intresserade som ville veta mer om
saken senare.
Våra irländska kompanjoner sa att praktiskt taget varenda en i delstatsförvaltningen varit och
tittat på pumparna och att många företagstekniker besökt vår utställning. Den pågick i tre
veckor och jag var där hela tiden.
Irländarna såg till att formulären vi fått in analyserades, så vi fick reda på vilken sorts
tänkbara kunder och vilka företag som var intresserade. Rörkrökarfirmor förekom naturligt
nog ofta bland svaren.
Det stora intresse vi mött var ett bra argument nästa gång vi förhandlade med myndigheterna.
Vi hade då kommit så långt att vi börjat titta på lämpliga industritomter. Vårt syfte var i första
hand att få igång pumpproduktionen och importera största delen till Sverige, eftersom
tillverkning hemma var mycket dyrare.
Samtidigt byggde irländarna upp en försäljningsorganisation i Belfast. Dom bearbetade
villamarknaden och tog kontakt med många företag, tänkbara som framtida pumpköpare.
Vi fastnade för en tomt vid en sjö ett par mil från Belfast. Riklig tillgång på vatten var en
förutsättning när pumparna skulle provköras och justeras. Där fanns också tomtmark för villor
åt anställd personal.
Den lokale borgmästaren ordnade ett ceremoniellt mottagande för oss och tevenyheterna hade
ett inslag om saken. Vi blev visst hedersmedlemmar i ortens golfklubb också.
Utvecklingsbanken ställde upp med 22 miljoner som delstatsregeringen gick i borgen för. Det
var ju ett startbidrag som hette duga. Vi hade en noggrant utarbetad plan för fabriksbygget
och till slut, efter ett års ansträngningar, skrevs kontraktet under. Då kände jag mig barnsligt
lycklig.