Stålan - Marxistarkiv

89
Lill-Erik tog med sig en flaska vin var kväll till glädjehuset. Han åt och drack ihop med den
för kvällen utvalda, varefter dom drog sig undan till hennes rum.
Han lär ha varit mycket populär i huset. Glädjeflickorna hälsade honom hjärtligt välkommen
som den stamkund han var och väntade på hans val för kvällen. Killarna sa att han hade
knullat varenda en.
– Som en sultan va?
– På sätt och vis hade han ju ett harem, fast utan ensamrätt.
– Hur uppträdde killarna mot andra kvinnor?
– Då arbetslaget förbereddes hemma inför vistelsen därnere skaffade vi rätt många
upplysningar från Svensk-Algeriska föreningen i Stockholm. Man får exempelvis aldrig
vända sig om efter en kvinna på gatan. Att vissla efter henne kunde med lite otur leda till
fängelsestraff.
Gällande regler behövde hamras in i skallen på killarna så vi försåg var och en med en
skriftlig instruktion om bl.a. kvinnofrågan.
Kontroverser med den algeriska befolkningen hade vi inte, utom i ett fall.
Killarna umgicks nästan som bröder med ägaren till restaurangen där dom käkade. Det var
inte ovanligt att någon gick in ensam i matförrådet och hämtade något han tyckte om. En
hjärtlig stämning rådde. Montörerna betalade i tid och gav dricks så ägaren gillade dom
förstås av den anledningen också.
I arbetslaget fanns ett par finska bröder och den ena fick en dag för sig att han skulle förföra
restaurangägarens yngsta fru. Hon var gravid men hade gett honom en del ögonkast. En dag
när hon gick in i förrådet följde han efter och började krama och kyssa henne. Mannen råkade
också ha ärende dit och upptäckte det.
Ett väldigt ståhej följde. Lagbasen förhandlade intensivt med den förtörnade äkta mannen om
lämplig bestraffning för oförrätten som han utsatts för. Förföraren dömdes till en sorts
husarrest. Alla arabiska män höll ögonen på honom i fortsättningen.
Han kunde bara röra sig mellan bostaden och arbetsplatsen och tordes aldrig gå någon
annanstans. Mat fick han även i fortsättningen på restaurangen men han vågade inte ens gå på
muggen där av fruktan för hämnd.
Han ringde hem och begärde att jag skulle ta honom därifrån. Det ställde jag inte upp på, han
behövdes i laget. Jag sa till honom att du känner till reglerna för umgänget med algerierna och
får stå ditt kast. Ska du hem får du betala själv. Då får du sluta hos oss.
Beslutet att han skulle stanna och jobba togs inte av mig ensam utan av hela ledningen.
Tjejerna på kontoret tyckte också att det var rätt åt honom eftersom han gjort sig skyldig till
en gravt ovänskaplig handling. Så fick ingen KBA:are göra.
Hans bror ringde också och bönade. Jag hade förstås pratat med Erik, lagbasen. Han och
resten i gänget utom brodern tyckte att förföraren fick skylla sig själv och ta sitt straff. Dom
var förbannade för att han skadat det goda förhållandet på platsen.
När killarna åkte och badade satt han på sitt rum, bevakad av någon utanför. Brodern höll
honom sällskap. Bägge var f.ö. gifta och hade familj i Sverige.
Några månader senare var vi färdiga med själva bygget. Då det var dags att börja ta hem folk
fick bröderna lämna arbetsplatsen. Vid det laget hyste båda stort agg till mig.