Stålan - Marxistarkiv

103
Vi räknade just då på ett verkstadsbygge åt Scania Vabis i Luanda som jag fått nys om genom
Kenneth Kaunda och transportministeriet därnere. Jag tog tåget till Södertälje och
förhandlade. Scanias representanter insåg värdet av våra erfarenheter på platsen men ville
pressa priset.
Jag sa att vi gärna ville ha jobbet men inte kunde sänka mer, då skulle vi inte klara av det.
Totalbygge i Sundsvall prutade sitt anbud, fick jobbet och gjorde konkurs. En av cheferna tog
över, nybildade firman och omförhandlade anbudet med Scania. Det blev nog dyrare än om vi
hade fått det.
32
Sedan vi skaffat oss afrikanska erfarenheter blev det dags för asiatiska, närmare bestämt i Bai
Bang. Projektet där drevs av folk som tagit tjänstledigt från Södra Skogsägarna. Flera av dom
visste sedan tidigare vad KBA gick för.
Vi hade gjort olika jobb åt Södra, bl.a. på pappersbruket i Värö. Några med ledande
funktioner i Bai Bang kom därifrån. Advokaten Erik Syll blev chef. Vad jag vet skickades han
dit för att räta upp organisationen och han lyckades få bättre ordning på projektet.
Syll hade varit ordförande i Södra Skogsägarna och jag var bekant med honom. KBA fick
småningom kontrakt på att håll 50 man i Bai Bang. Efter utbildning i Sverige inför
Vietnamresan skickades några i taget iväg efterhand som dom behövdes. Endast ytterst
kompetenta montörer kom ifråga.
Kraven som ställdes var stränga. Det dög inte att skicka killar till andra sidan jordklotet om
det fanns minsta risk för att vederbörande inte klarade påfrestningarna.
Läkaren som undersökte dom viskade i örat på en av KBA:s tjänstemän att en kille hade
spritproblem. Det syntes inte på honom och ingen hade anat något. Han uppfyllde alla andra
krav.
Det var en delikat affär. Vi kunde inte avslöja det vi fått reda på, för då hade vi samtidigt
avslöjat doktorn som brutit mot läkarsekretessen. Killen ville förstås gärna resa men vi
förhalade och förklarade att han absolut behövdes hemma i verkstan.
– När började ni skicka montörer till pappersbruksbygget därborta?
– 1980 tror jag det var.
– Hur många?
– 20-25 man. Vi skickade ingen maskinell utrustning, allt som behövdes fanns redan där. I
själva verket handlade det om utlåning av folk, dvs grå arbetskraft eller illegal arbetsförmedling
vilket enligt lag är förbjudet. Men det blev ju inget bråk om saken eftersom Sida och
staten stod för det. Inlåning av kunnigt folk var för övrigt det enda förnuftiga sättet att sköta
saken på. Om varje inblandat företag hade skickat egen utrustning hade det blivit mycket
dyrare. Enligt överenskommelsen vi hade med Sida skulle jag åkt till Bai Bang för att få en
överblick men det hann jag aldrig med. Men killarna rapporterade förstås, bl.a. om att
klimatet var ganska påfrestande.
– Det kan jag intyga. Jag var i Nord-Vietnam i maj 1962 och åkte bl.a. omkring i Röda
flodens delta som är ett enda stort vattenland. På grund av hettan och den höga luftfuktigheten
kändes kroppen klibbig, som om man var insmord med ett lager sirap.
Deltat var känt för att ha det värsta klimatet i hela det f.d. franska kolonialväldet. I höglandet
där Bai Bang ligger är det väl något svalare.