Stålan - Marxistarkiv

76
Jag hade börjat intressera mig för stålhusbyggen men marknaden var liten. Stålhus motarbetades
av arkitekter och konstruktörer. Dom hade länge en konservativ uppfattning och var
rädda för nymodigheter i stål trots att fördelarna var uppenbara, t.ex. på lerig mark.
Ett stålbygge väger bara tiondelen av ett betongbygge med motsvarande hållfasthet och kostar
inte mer. I USA är stålbalksbyggen vanliga sedan länge, skyskrapor exempelvis.
Vi byggde ett par parkeringsdäck av stål i Nordstan här i Göteborg men dom revs vid den
stora ombyggnaden. På Vallgatan byggde vi också ett vid Televerket och restaurang
Hästskon. KBA hade anställt ingenjör Jan Johansson då. Han hade ritat
ståldäckskonstruktioner långt innan han började hos oss.
Stålbyggen slog inte igenom här förrän vid Nordstans ombyggnad. Det är ett stålbalksbygge,
taken är av stål osv. Landvetters flygplats är ett annat stålbygge. Jag har för mig att BPA var
generalentreprenör och hade startat sin stålbyggnadsavdelning då. Vi var med där och byggde
stommen till flygledartornet.
Vårt första jobb utomlands var parkeringsdäck för bilar på Kastrup. Parkeringshuset byggdes i
etapper. Under mellantiden byggde vi bl.a. ett mindre parkeringsdäck på en rivningstomt vid
Fanøgade inne i København.
– Hur fick ni jobbet på Kastrup?
– Tack vare Janne Johansson. Han hade klurat ut en konstruktion för parkeringsdäck av stål
och annonserat den i en facktidskrift. Dansken Mads Pedersen som hade parkeringen på
Kastrup hörde av sig när han behövde utvidga. Det kom fler och fler bilar, utrymmet på
marken räckte inte till och lösningen var att bygga på höjden.
– Hur fick du tag i Janne Johansson?
– Genom att leta i bekantskapskretsen och fråga andra företagare. Rekrytering måste gå på
rekommendationer. Det kan bli dyrt att få in fel sorts folk i en firma. Enbart inskolningen
kostar en hel del. Det tar tid för en ny att komma in i ett företags arbetssätt. Visar det sig att
vederbörande inte passar är det bortkastade pengar.
– Och nästa jobb utomlands?
– I Norge, om man kan kalla det för utlandet. Jag hade fått kontakt med en kommunalpolitiker
i Bergen och presenterat våra KBA-hallar som verkstan i Fjärås börjat tillverka i olika
storlekar, moduler som kunde byggas ut åt vilket håll som helst.
Tillverkningen fungerade delvis som buffert. När det var ont om jobb i verkstan fick gubbarna
göra hallar som vi hade i lager.
Vi hade sålt en del hallar i Sverige och sedan annonserat i en rikstäckande norsk dagstidning.
Hallarna användes ofta som utställningslokaler för bilar, verkstäder osv. Isoleringen gjordes
inifrån. En del såldes som lagerlokaler för saker som tålde kyla och behövde inte isoleras.
Bergensaren köpte hallar av oss och sålde vidare. Han var högerman och bra på affärer. Vi
byggde bl.a. en hangar på flygplatsen i Bergen.
Köpare som ville uppföra hallarna själva fick ritningar till det. Byggmaterialet levererades
färdigmålat. Norrmännen har en annan färgskala än svenskarna och det var viktigt att vi
rättade oss efter den.
När vi monterade åt beställaren skulle grunden vara klar. Vi var noga med förankringen. En
hall som inte sitter fast ordentligt kan lätta som en ballong om vinden får tag genom öppna
portar.