Stålan - Marxistarkiv

82
Ingenjören som gav oss jobbet var religiös, en verkligt reko kille. Han älskade att dansa. Vi
gick ofta på Eggers här i Göteborg och tog en svängom. Han gillade ett gott vin till maten och
kunde ta en nubbe eller en grogg, inte mer.
Jag tror han var missionsförbundare men han missionerade aldrig. Svor gjorde han inte heller,
han sa sjuttsingen eller joggarn istället. Han hade nog inte tid att engagera sig i sitt samfund,
lika lite som jag hade tid med politiken. Ofta låg han ute på sodapannsbyte, inte bara i
Sverige.
När Ringhals I tagits i drift stoppades reaktorn då och då för översyn. Revision kallades det.
Då skulle folk in och jobba i radioaktiv strålning och kontrollen var enastående noggrann. Det
fanns ett program att följa som kostade stora pengar.
Revisionsjobben lämnades ut på anbud. Man fick offerera den timpenning man ville ha. Avtal
skrevs på årsbasis. Det skulle vara samma montörer år efter år, sådana som fått
säkerhetsutbildning och var medvetna om strålningens faror.
Montörerna fick bara vara inne vissa timmar på radioaktivt område. Dom hade skyddskläder,
skoskydd, handskar och ansiktsmasker och slussades ut i etapper. Vid sista slussen stod dom i
underkläderna och sedan följde duschning. Ingenjörer med mätare kollade deras skrev och
armhålor. Där är det svårast att spola grundligt.
Själv var jag bara inne en enda gång för att bedöma ett jobb. Det var helvetes varmt därinne.
På grund av slussningen och den rigorösa säkerhetskontrollen kunde det ta flera timmar att
byta ett par muttrar.
Jag föreställer mig att det är något liknande för dom som jobbar i rymdraketer. Vid
inslussningen bokförs material och verktyg. Varenda pryl man har med sig skrivs upp på en
lista. Sedan prickas allting av vid utslussningen.
Alla verktyg och allt material som varit inne på radioaktivt område kasseras obönhörligt och
gjuts in i stora kistor av betong. Vi hade borrmaskiner, smärgelmaskiner, svetsaggregat,
hylsor, nycklar och mejslar för tusentals kronor som slängdes och betalades så vi kunde köpa
nytt istället.
Revisionsjobben var en hård press på montörerna. Dom visste hur farligt det var att få för
stora doser. Ingen klok människa törs väl heller svära på att små strålningsdoser är alldeles
ofarliga. Allting bokfördes. Den som låg nära gränsen för tillåten dos stängdes av ett antal
månader.
Vi fick protokoll på mängden strålning som var och en utsatts för. Tjejerna på kontoret höll
kontroll på killarna för säkerhets skull.
Vid det laget räckte det inte med bara en tjej. Vi kommunicerade per telefon när jag körde
land och rike kring. Dom skulle också vara kapabla att spåra upp mig inne på stora industrier
när jag var där och kontrollerade eller förhandlade.
Faktureringen och allt övrigt ekonomiskt sköttes perfekt, tjejerna var bra kamrerare. Deras lön
var densamma som verkstadsgubbarnas. Dom fick ofta jobba över men hade ingen övertidsbetalning.
I gengäld kunde dom gå till frisören, tandläkaren osv på dagtid om arbetet tillät det.
Det handlade inte bara om penninghantering. Gubbarna som låg ute på skilda jobb krävde
också en viss skötsel. Någon kanske ringde till kontoret och bad tjejerna fixa blommor till en
födelsedag i familjen. Eller ordna så frun kunde hämta ut ett förskott. Och diverse andra
saker.
Men om någon försökte utnyttja hjälpsamheten för mycket sa tjejerna ifrån. Det var skarpa
bönor vi hade på kontoret.