Stålan - Marxistarkiv

80
När bygget pågick för fullt hade vi 10 man där. Några av killarna körde ner genom Europa
med en buss Ford Transit diesel som vi bättrat på med stora lasträcken på taket. Bussen hade
nio sittplatser. Dom fick en veckolön var för att köra ner den.
Det är alltid risk för att mindre verktyg försvinner någonstans på vägen vid båtfrakt. Därför
hade killarna dom i bilen vilket förbryllade tullarna i Algeriet såpass att Forden blev kvar i
tullen en hel dag. Kilovis med snus bidrog också till misstänksamheten.
Man förstår ju att det ser konstigt ut i sydländska ögon när folk stoppar snus i käften ungefär
som andra tuggar kokablad. Sprit hade killarna naturligtvis också bunkrat på nervägen av
rädsla för den muslimska torrläggningen. Men det visade sig att restaurangerna i huvudstaden
sålde sprit. Dit var det bara 15 mil, inte värre än många norrlänningar har till närmsta
systembutik.
Vin var tillåtet överallt. Somliga killar blev riktiga vinkännare. Det var så billigt att dom drack
det till maten varenda kväll.
BPA skulle medverka till att skaffa oss en förläggning av hyfsad standard med dusch och wc.
Vi fick tredje våningen i ett stort hus inom bilavstånd från byggplatsen, ett rum per man med
tillgång till kök att koka kaffe och laga frukost i. Jag hade också ett rum där när jag kom på
besök.
Killarna gillade att göra läckra frukostar av lokala frukter och annat ätbart. Dom var vana att
ligga ute på jobb och tvätta sina skjortor och laga sina kläder.
En arabisk krögare i trakten blev dom god vän med och åt på hans restaurang. Måltiderna
bokfördes på en lista och betalades i efterskott. Han hade också några rum som killarna kunde
hyra åt sina fruar eller fästmör som kom på besök. Några stannade flera veckor.
– Tjänade montörerna såpass att dom kunde bjuda både på resor och uppehälle?
– Javisst. Traktamentena täckte kostnaderna för deras eget uppehälle därnere så dom hade
hela lönen till förfogande. Det blev inte riktigt lika mycket övertid som i Sverige för mörkret
föll ganska tidigt på kvällarna och det fanns inte mycket belysning.
Men visst blev det en del övertid som gav extraslantar. Vilodagen är ju på fredagar i
muslimska länder och det anpassade vi oss till. Gick det att få kranar jobbade killarna då
också och hade 100% på grundlönen i övertidsbetalning.
Sina helgdagar tog algerierna på allvar och då jobbade vi naturligtvis inte, det hade varit en
ovänlig handling. Helgdagarna var heliga.
– Så var det ju ganska nyligen här också på juldagen, långfredagen och påskdagen. Inget
arbete, allting stängt, affärer, krogar, biografer.
– Montörerna trivdes bra i Algeriet och hade skattefria inkomster. Den som arbetar mer än ett
år i sträck utanför Europa behöver inte betala skatt och bygget varade närmare två år. Maten
kostade inte särskilt mycket heller.
Bussen var avsedd för både nytta och nöje. Killarna åkte runt med den i Algeriet och flera
gånger till Tunisien och någon gång till Marocko eller med båt till Spanien.
Uppehållstillstånd behövdes inte i Algeriet. Man kunde vistas där formellt som turist och
förnya turistuppehållet genom att åka över gränsen var tredje månad.
24
Under tiden vi monterade plaströrsfabriken i Algeriet växte firman hemmavid. KBA fick jobb
i olika delar av landet, bl.a. på kärnkraftverken som byggdes då.