Stålan - Marxistarkiv

– När träffade du Kerstin?
96
– 1975. Hon hämtade Göteborgs-Posten i en brevlåda nära verkstan på sin semester. Jag var
där och jobbade ibland, körde balkar och annat med en stor truck. Vi hejade på varann där om
morgnarna och började snart prata. Jag var nyfiken som jag alltid varit på kvinnor.
Hon visste vem jag var. Gården där vi hade verkstad i ladan var ursprungligen hennes
föräldrahem. När hennes pappa dog sålde mamman till Kerstins farbror, Gustav. Han
berättade lite om henne för mig.
Kerstin var skild när vi träffades. Jag kände hennes f.d. man lite. Tidigare, när han höll på och
byggde en sommarstuga, brukade han komma och låna verktyg av oss. Mamman hade tagit
undan en tomt när gården såldes.
Han lånade en Caterpillar också av oss till sitt bygge. Kerstin låg väl som vanligt och solade
sig. Jag kände henne inte på den tiden. Deras barn Madeleine och Peter var små då.
– När gifte ni er?
– Till jul samma år. Jag tror inte någon av oss var redo för det egentligen. Hon bodde i
Göteborg, hade en lägenhet i Biskopsgården. Efter vigseln flyttade hon till mitt radhus
tillsammans med barnen. Jag blev deras pappa. Deras riktiga pappa träffade aldrig sina barn.
Jag vet inte varför, frågade aldrig.
Madeleine kallas Madde. Hon var 16 och Peter 14 år vid giftermålet. Det är inte lätt för barn
när mamman får en ny man men det gick faktiskt ganska smärtfritt. Vi står varandra mycket
nära fortfarande. Förr hade föräldrarna många barn, numera har barnen många föräldrar.
Gifter man sig eller blir sambo tänker man sig inte att förhållandet kommer att spricka. Den
som motar Olle i grind och tror att det här blir problem upplever aldrig något. Man måste ha
mod på livet och ge sig lov att försöka.
Jag gissar att varken Annie, Kerstin eller jag förlorat på våra äktenskap. Det fanns trots allt så
mycket som var positivt. Att leva ensam kan vara sagolikt skönt; ändå är det inte gott för
människan att vara allena.
30
Nästa stora utlandsjobb efter Algeriet var i Angola. Vi fick det genom Volvo som granskat
våra KBA-hallar. Deras avdelning för anläggningar i utlandet tog kontakt med oss och vi
började diskutera utformningen av en bussterminal i Luanda.
När Volvo sålde lastbilar och bussar till ett u-land ingick serviceanläggningar för att hålla
fordonen i trim. Strejkande fordon är dålig reklam.
Angolanska staten hade köpt ett 50-tal stora midjebussar till huvudstaden samt några
förlängda personbilar, s.k. limousiner åt ministrarna i regeringen.
Terminalen skulle bestå av ett antal byggnader som rymde verkstad, lager, tvättanläggning för
bussar, matsal, omklädningsrum och kontor. Entreprenaden omfattade även möbler och
stängsel kring området. Det var ett ganska stort jobb och långt borta, söder om ekvatorn.
Vi räknade på det och diskuterade allting ingående med Volvos representanter Peter Selsvik
och Olle Pettersson som kallades Alp-Olle. Smeknamnet kom av att han tidigare jobbat för
Volvo i Schweiz. Båda var hedersprickar och mycket duktiga ingenjörer.
Andra företag deltog i anbudsgivningen men vårt pris passade tydligen bäst. Tekniskt klarade
vi jobbet utan större problem. Ekonomiskt fick vi en uppgörelse med Volvo om betalning i
terminer med en första utbetalning när vi köpt in material.