Stålan - Marxistarkiv

123
Resultatet av den pågående razzian var för magert för en rättegång men skam den som ger sig.
Skattebyråkratin gav inte upp, deras resurser var tydligen obegränsade.
In på tredje året efter razzians start insåg vi att det krävdes ett under om vi skulle klara
företaget. Men under inträffar som bekant inte. Det var en sjuk tid. Vi led av att se hur
företaget underminerades och jobbade ständigt mer och mer.
Ibland trodde vi inte det skulle gå att fortsätta men tvingade oss att tro. Vi hade en stark
självkänsla. Då och då vällde svart hat fram i sinnet. Varför skulle maktfullkomliga individer i
statsförvaltningen ha lov att kvadda KBA?
– Tappade du sugen?
– Nej. Men till slut insåg vi att det inte gick att driva företaget längre. Trots det försökte vi
skjuta upp beslutet om konkurs.
Våra fordringar var visserligen större än skulderna men det hade vi ingen nytta av när KBA
fick svårigheter med löneutbetalningarna. Vi blev efter med skatteinbetalningarna och hade
ständiga diskussioner med kronofogden.
Våra anställda informerades hela tiden. Arvidsson var fackordförande och höll alla
underrättade om läget. Det var en sorglig tid.
Till slut fick vi kasta in handduken. KBA-Montage AB försattes i konkurs vid Varbergs
Tingsrätt den 30 juli 1981. Tingsrätten kallade till borgenärssammanträde den 21 september.
Skulderna inklusive skatteskulder uppgick enligt förvaltarberättelsen till nio miljoner kr.
– Ringde fordringsägarna och gormade om konkursen?
– Inte så farligt. Flertalet hade varit med förr och var beredda på det värsta. Många hade
hoppats att vi skulle klara oss för vi var bra kunder.
Det var inte många små fordringsägare som drabbades. Dom minsta hade vi försökt betala så
långt det gick. För ett tvåmansföretag var även en liten förlust kännbar, t.ex. 10 000 kr i
dåvarande penningvärde. Dom små låg över oss mera än andra för att få betalt så dom fick
mestadels sina pengar i tid.
Konkursförvaltaren anklagade oss för mannamån men det ströks så småningom av Wendt
som kom fram till att vi inte favoriserat någon otillbörligt.
– Hur reagerade lokala representanter för t.ex. Metallarbetarförbundet?
– Eftersom det inte fanns bevis mot oss betraktades vi inte som skurkar från fackligt håll.
Dom visste att vi betalade skatt och sociala avgifter. Facket hade enligt lag vetorätt mot
underleverantörer som fuskade med sådana betalningar men vi hade aldrig varit underkända.
Vi bekämpade firmor som höll på med svartjobb därför att deras anbud blev billigare än våra.
Svartfirmorna betalade ju varken moms eller inkomstskatt, socialavgifter eller ATP.
Ofta hade ägarna kontoret på fickan. Dom hade inga verkstäder. Somliga hade inte ens egna
verktyg. Det enda dom hade var overaller med firmanamnet i stora bokstäver på ryggen. I
KBA hade vi bara en smal skylt på overallens framsida så att folk vi pratade med skulle veta
vilka vi var.
Svartfirmorna åkte fast då och då men det blev sällan mycket till straff. Det lönade sig säkert
bra för dom att betala böterna istället för skatterna.
– Hur går det till vid en konkurs?